Lite bilder från Sönernas resa till USA
New York
Obama...Obama står numera i min hylla och ler ständigt sitt vita leende och nickar ibland inbjudande...Och jag är otroligt glad för honom. Är nog smått kär. Visst är han fin?
:))
November var en otroligt händelserik månad men också väldigt väldigt jobbig. Allt går inte att skriva här, då skulle det bli till en hel roman. Om jag orkar får det bli lite pö om pö...när det passar in i mitt stora pussel.
8 november: En dag då allt hände. En dag då sönernas resa till USA tog sin början. Dagen då jag skulle läggas in på Halmstads sjukhus för operation av min tarm. Så allt på en gång!
Jag trodde ju aldrig att jag skulle behöva opererats igen..två gånger har känts som väldigt tillräckligt då de satt så mycket spår i livet, jag har förlitat mej på att de mediciner jag plockat i mej varje dag har hjälpt, har aldrig slarvat utan följt ordenationen till punkt och pricka, trott att utvecklingen och forskningen gått framåt på det området, vilket det säkert också har och det vet jag! Men är väl bara att inse (igen och åter) att man har en obotlig kronisk sjukdom... 84 var första gången under skalpellen och jag nästan dog, som jag skrivit om innan, 97 blev nästa och så nu..2010.. gemensamma nämnaren.. räkna.. ... räkna... jo just det.. det otäcka talet 13
Det är 13 år mellan varje operation... lustigt eller?
Det blir nog lite hopp fram och tillbaka i tiden i de senaste veckorna, Jag ligger långt efter i mitt skrivande, det riktigt ryker i hjärnan och själen glöder att få det på pränt. så nu backar vi lite...
Jag Har alltid varit aningen skeptisk till psykologer, måste medge att jag aldrig gått till någon, (innan) har nog rett ut livets svårigheter på egen hand..på gott eller ont? bita ihop?
Ofta har ju problem som ger oro en tendens att komma in i ens liv..några i taget, som det sägs att alla saker kommer i triss, man löser det inom rimlig tid och går vidare.
Sen mars 2006 har problemen kommit mer som ett ihållande regn, och visst har solen kikat fram mellan skurarna, men inte länge nog för att torka upp utan lämnat pölarna kvar, ganska lämplig liknelse för att beskriva de senaste åren. Och till sist blir det för mycket att bära.
Jag tror mej vara en positiv person som värdesätter väldigt mycket småsaker i livet, inte prylar utan sånt som man inte kan köpa för pengar brukar jag säga. människor och relationer betyder mycket. Jag ska inte gå för långt tillbaka nu...utan hålla mej till nuet.
Trygghet betyder mycket för mej, och jag vill gärna ha kontroll över mitt liv. Så att bli arbetslös och slåss med minst 400 på varje sökbart jobb,(om man ens finner något att söka) är frustrerande, blir tillslut så utmattande att man knappt vill titta in på platsbanken, då det känns omänskligt nedtryckande. Hur positivt jag än vill tänka så dyker ju tanken upp i mitt analyserande kloka sinne. - Vem vill anställa en som går på halv sjuk ersättning (pension) utan gedigen utbildning (dock duktig som fan i allt jag gör) med en sjukjournal tjock som en bibel, som alltid måste ha tillgång till toalett, som har atros och ont i nacke och rygg och en kass axel av 22 års monotont industriarbete...? Klart som spader att man tar den som bara har ett par sidor i sin sjukjournal. vad hjälper det att jag alltid är på plats, alltid samarbetsvillig, lyhörd och enormt plikttrogen... som alltid ger mej den på att lära mej det som krävs, som ser vad som behövs och rycker in...
Den 1 april 2009 gick jag stolt ut från Albany int. efter 28 år, jag röjde inte en min till min personalchef vad jag kände, den glädjen skulle han inte få, men vilken sorg det var över att se hur ett så fint och humant företag, med duktiga glada stolta medarbetare och den berömda "Nordiskafilt andan" förändrats till att bli ett sjunkande skepp där mänsko värderingen föll som avbrutna master i stormen.. Och kaptenen (vd'n) var först att lämna skeppet, när 2009 tog sin början och det kapades ytterligare i organisationen så blev det ett faktum även för mej. Arbetslös för första gången i mitt liv. uppsagd på grund av arbetsbrist...Det finns så mycket tragiskt att berätta, men jag väljer att inte ta upp det här.
Och nu alla dessa månader som gått,(snart 2 år) peppad av TRR och småkurser hit o dit, Datakörkort och bokföringskurs. Jobb coach och skrivande av CV och att bli unik""" Jo de har hållit hoppet uppe," Jag kan faktiskt något" Men det kan vi alla! Jag har träffat hur många bra duktiga, intelligenta, kompetenta, ambitiösa, ödmjuka, och intressanta, men dock ändå arbetslösa människor, ja listan kan blir lång. De har berikat mitt liv med tankar ideér livshistorier..
Myten som lever bland många som aldrig satt sin fot i arbetslöshet, är att det bara är de som inte vill jobba som är arbetslösa..att det finns jobb bara man vill! suck suck.. lika dåligt som att alla fuskar i sjukförsäkringen. det tär enormt på psyket att inte ha ett arbete, det är det sociala, det är meningsfullheten, och det är tryggheten i att ha en lön... det är som man tappar värde av att inte ha ett jobb i andras ögon...tänk själv vad du frågar någon du inte träffat innan eller på väldigt länge.. vi är vårt arbete, det är en del av vår identitet...
Pengar: Att vara sjuk kostar pengar.. att vara arbetslös och sjuk... .... ... ja ... vad säger man...
I september i år förlorade jag över 2000 kr i månaden..hur anpassar man sig till det? vad drar man in på.. Ja du kära statsminister,(kära? hm) Jag känner mej dömd, för att jag säkert i dina ögon måste gjort ett brott, Du som aldrig varit arbetslös och säkert inte heller bär på kroniska sjukdomar. Nä du Jag har inte valt det och inte är det frivilligt heller.. så varför är jag dömd? för straff är det..och du! jag har betalt skatt i 30 år...
ORO : När kallelsen till operationen kom i oktober, så blev det för mycket oro. Det malde på nätterna, problemen avlöste varandra, ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, operation,och även händelser som kommit upp i relationen , en del minnen av senaste åren, och detta gick in och om varandra. Tiden var boven kom jag på, längden av tiden, av alla problem och oro som hängde med i pölarna som aldrig torkat ut från 2006. Det blev översvämning.
Så jag pratade med min rådgivare på TRR (trygghetsrådet)om hur mycket mitt liv innehöll just då, och fick tid till en psykolog specialiserad på KBT...via TRR, 3 samtal hann vi med innan operationen. och de har varit till hjälp, andnings övningar och avslappning. Att leva i nuet, det som varit har varit, det som man oroar sig i framtiden vet man inget om, men som tänkande och intelligent så bygger man upp scenarion fast man inte vet egentligen hur det blir...Alltså att tänka lite annorlunda att se saker från en annan vinkel. Tidsfönster.
Det jag oroade mej inför operationen som var minnen sen sist, uteblev, nya rutiner, ingen D-sond ingen laxsering med att dricka 4 liter... men allt om min vecka på sjukhuset kommer sen...
