Ibland undrar jag lite vart våren tog vägen i år, försvann den i kallt ruggigt väder, eller var jag dålig på att fånga den, leva i den?

Snart har halva juni försvunnit. Midsommar närmar sig, jordgubbar kämpar på i kylan o brist på sol, för att bli mogna tills dess, dyra gubbar blir det ! Blir att äta med andakt.

Liljekonvaljen hann jag med i alla fall, och dessa på bilden fångade jag på Galgberget... en liten bukett blev det plockat också, andfådd och stonkandes gick jag där i skogen... och tänkte att det här måste det bli ändring på.

Jag tänker fortfarande på hur nära döden jag var...och helt borta är inte risken än, Det har på många sätt ändrat något i mej, många tankar av allvar varje dag om livet, för hur det än är så tänker man långt inne i sinnet eller att det bara finns där, att man skall bli gammal, även om vi vet att döden finns närvarande hela tiden. Påminnelsen är en verklighet som måste vara i för att den ska bli till verklig...

Alltså det hjälper inte att bara tänka tanken och det gör ju ingen...

Förra veckan var jag på sjukhuset varannan dag...väl omhändertagen men tröttsamt, måndagen gick nästan hela dagen tilla att vara där, först Pk prov för att kolla hur Waranen ligger, vilket visade sig på tok för högt, dryga 8... så fick order om att vara rädd om mej och extra försiktig, stor blödningsrisk! kände mej nästan svajjig och åter igen döende.. nä men bra är det inte, minsta lilla skada resulterar i att jag inte slutar blöda.. utan ordern var -Upp till akuten om jag skadar mej.. 8 gånger= åtta gånger normaltiden för en blödning att sluta.. ja jösses.