Det finns tankar som aldrig passerar ens sinne, som aldrig borde få ta upp en plats där ens, ändå så går det så snabbt när verkligheten slår runt med dödens lie...
En vecka har passerat sen jag förstod att döden flåsade mej i nacken, att saker och ting inte alls bara var lite övervikt och kortisonfett som gjorde mej andfådd. Jag borde ha förstått...räknat ut, känt och tänkt, men det var just det jag inte gjorde i allt annat.
Kanske tror man att man är odödlig...förnekar eller kanske är det så att man tror att det måste vara värre...?
Det gick snabbt i fredags, ännu ett telefonsamtal från Per min läkare, där återigen nuläget med min Crohn diskuterades, skiktröntgen, operation och medicinering. känns tungt då jag hoppats på att aldrig ligga under kniven igen, att medicinering skulle hålla min sjukdom i schack. nämner till Per att jag blivit så andfådd och lite runt detta, han blir tyst och säger sen allvarligt.- det låter illa, inte alls bra, jag tycker du skall till akuten med en gång, det kan vara propp i lungan...Jag förvarnar att du kommer och är det så att det är en propp så blir du inlagd några dagar. Jag minns allt han sa. men återger inte allt här.
Plötsigt svajade världen till rejält ,men ändå trodde jag inte att det var så illa. Men insikten fanns där och visst hade tanken passerat sinnet några gånger, och kanske det "onda" i min fot ändå hade varit en propp fast jag inbillat mej något annat... skjutit det undan. Förnekelse...
Det här var ju inte så jag planerat min fredagskväll, Michael på väg till Skåne, Mamma på bussresa på väg hem från Skåne, Killarna hos sin pappa. tankarna for runt... vad tusan gör jag nu...??????
Mat till katterna vatten likaså, kolla och rensa rent i kattlådorna, mata fiskarna och tusan pumpen måste rensas, varför har jag inte gjort det innan.? inser att man alltid skall vara klar för såna här akuta saker kan ju hända när som helst...
Ringde Michael. tror dock att han inte förstod hur allvarligt det var och inte säker att han gör det än idag... försökte ringa mammas mobil.ringde killarna, duschade, packade "akutväska" varför har jag inte en sån färdigpackad...?????
Kände mej vilsen...saknade min älskling men han körde vidare mot Skåne...var är alla när man behöver dom..övergiven?
mamma ringde och blev smått chockad när jag berättade hur det var, jag tog hennes bil och körde och hämtade henne och sen direkt upp till akuten, vi var där lite innan 19. två timmar från det min läkare ringde,
..kom in ganska snabbt i ett rum, det togs blodprover och koll av blodtryck och puls, 158/98 puls på närmare 100/min. inte bra... visst oro och kruttorr i mun, men hade självkollat min puls dagen innan förbryllad att jag fick den till 97. byte av rum...
liten stund senare kom någon med en bringare kontrast som jag skulle dricka fram till 21.30 då jag skulle på skiktröntgen...transportören som kom då för att hämta mej hade ett välkänt ansikte, en gammal kompis till sonen, så blev en del prat om "gamla" tider, ja jisses de som man minns som små är nu stora vuxna män :)
CT-skiktröntgen var betydligt smidigare än Magnetröngen. visst kändes kontrasten som sprutades in lite knepigt, värme och det brände till i kroppen men gick snabbt över. det var mycket man begärt sa en i personalen, både koll efter lungemboli och buken...Tusan, tänk om något är riktigt galen var min tanke...såg också den koncentrerade min på den som satt o kollade mina bilder..inte bra kände jag.
tillbaka till akuten igen, samma lilla rum. väntan väntan...tillslut en läkare, som sökte mej, konstaterande att det var lungembolier...lyssnade på lungor och hjärta, menade på att jag borde vara mer påverkad av detta än jag uppvisade..joo mitt vanliga dilemma.
en spruta och skulle ha waran men man vågade inte ge mej det för min Crohn som jag är mitt uppe i ett skov av.. Mamma hade varit med hela tiden men nu när jag skulle upp till avdelning och ev stanna i 4-5 dagar så tog hon vägen ut från akuten och sonens kompis tog mej i rullstol till avdelning 61. Kändes så ensamt och jag ville bara hem... klockan började närma sig ett på natten.. Funderade på vad egentligen ett förhållande med någon innebär...förväntningar och vad man ger till någon..öde - mening ja tankarna var många medans jag satt och tuggade på en grov brödbit med ost på, och damen på andra sidan skärmen både spydde och ... det är väl meningen att man ska stå ut med det mesta...
Dagarna har rullat på sen dess, permisson lite på helgen, inohepp( hipphopp) :) sprutor varje dag. på börjat waran medicinering, blodprover, besökt AK- teamet på medicinkliniken, har även hunnit med ett besök till Arbetsförmedlingen... och min företagsläkare.
Att ge sig själv sprutor låter inte som en hit precis. fyra stycken har jag satt i magen så här långt, om det ändå vore såna som vissa diabetiker har, en "penna" men nej, det är riktiga sprutor dock med fin nål, men nålen ska in dryga cm och innehållet sprutas in långsamt. Tanken var inte tveka utan sticka blunda trycka.. men näää jag sticker tittar och trycker.. blunda går ju inte :)
magen är nu full av små till stora blåmärken...
Jag lever än, jag tar det hela med stort allvar och insikten har gått varv i sinnet. Det är långt från över... förbättring något men långsamt, jag är bara orolig att jag gick för länge.. ju längre desto svårare läkning har jag förstått, joo Waranidbrickan glimmar som guld :)
Jag står på egna ben som alltid...och jag kommer inte att glömma
Mina första par raggsockor är nu färdiga, lite knivigt att få ihop på vissa ställen då det är åratal sen jag stickade, långsamt har det gått ibland då värk sätter gräns när och hur länge jag kan hålla på, men vad kul det är, har saknat handarbetandet, kanske är det kortisonet som gör lederna lite mer medgörliga...
trevlig solig sommarhelg, njut av livet! Det finns inga garantier!
