Dagarna går väldigt fort nu har jag märkt, kanske är det för våren och ljuset riktigt är på gång nu. Våren är den tid som jag tycker bäst om.. den där känslan att allt finns där framför orört..något som komma skall, värme sol ljus, blommor och naturens på nytt födelse..men Åh vad jag saknar min bil.. kommer ju ingen vart.Vill ut och fotografera, gå vid havet. fånga allt!!

I helgen blev det en liten loppis tur runt stan i skämmiga bajsbruna äckelpäckelbilen..både Amnesty och Halmia hann vi med. Jag hittade en liten liten bok av Gunilla Dahlgren, Jag älskar hennes lilla fruntimmer. Så med tanke på mitt liv så är jag ju bara tvungen att "låna" denna bild...
för jag tar hellre toapapper än choklad.. känns ju bara så rätt :)

Blev inköp av några dricksglas också för någon femma styck, Jo vi slänger dom omkring oss när ilskan faller på :) NÄäää, men det har gått sönder en massa i år, de spricker, tappas i diskhon..så det är på tok för många udda i skåpet numera. Kanske en liten "hint" till mej att män ska inte diska (?) hm...
Nej! det bråkas väldigt sällan här hemma, inte ens tonårspojkarna gnabbas längre,nästan så man glömt alla småtjaffs som man gått i mellan.
Michael och jag tycker inte alltid lika,har olika åsikter, men bråka gör vi inte.

Michael har försökt fixa med bilen i helgen.. alla småfel, Ja så farligt är det inte tycker jag, den går ju bra i alla fall. men det blev en massa ogjort arbete, saker och ting tycks ställa tillbaka sig till som det var från "början". Den trilskas helt enkelt. som den tycks säga lämna mej ifred...frågan är om det är så mycket ide att lägga energi och pengar på den. NIX!

Jag har en underbar Gastrosjuksköterska!! Hon har alltid fått en att känna att man inte är en i mängden som hon pratar med. Det är alltid personligt och hon har alltid koll, på allt!
Igår fick jag lite svar på min magnetröntgen från förra veckan, och var som jag misstänkte att där fanns något som man sett, ett område som är förtjockat i nedre delen av tunntarmen, där jag är opererad innan, detta syntes nu och då får man tänka på att jag ändå käkat kortison i några veckor och var betydligt sämre då, så man kan undra hur det hade sett ut då,innan jag började på kuren.
Så inte konstigt att jag har haft och har ont.Inte kul alls :(
Min fasa är ju att jag ska behöva opereras en gång till. Vill Inte DET!
Blir att inte tänka för mycket nu utan ta det hela som det kommer. Jag får förlita mej till att det finns någon behandling som håller det i schack..men det har jag ju gjort nu också. ska inte gnälla om det här. men tycke det är trist att det aldrig tar slut..och kan vara bra!

Vidare ringde jag mitt försäkringsbolag som gav mej skrämselhicka och tio tusen bilder for fram framför mina ögon..
Först satt jag i telefonkö i 25 min och kan tänka att jag prickat deras eftermiddagsfika precis. Jag ville veta om jag skulle ställa på bilen igen, och fick då veta att den skulla lösas in och och hela den storyn omkring hur det går till, jag höll andan...men det visade sig som tur var att det var ett missförstånd och att det hade "gått om varandra" vid bättre koll, då jag ju fått besked av verkstan att den skulle lagas. jag såg mina sparpengar flyga förbi med grå vingar.. evighets letande på blocket efter ännu en äckelpäckelbil som inte skulle nå upp i klass av min kära SAAB. och grusade planer...

En promenad hade jag tänkt mej på eftermiddagen, gå neråt stan och kika in på Röda Korsets Bikupa loppis, då det ändå inte är så långt bort.. men jisses, otränad och kortisonfett som kändes som tyngder, och när jag var lite mer än halvägs så började det välkända burret i magen... jisses måtte de ha en toalett där på loppisen. för i mitt sinne började jag tänka på olika lösningar, men ingen toa i närheten.
Ont gjorde det.. tryckte och drog i mina tarmar, var bara att traska på och hoppas på att det skulle klara sig ända fram.
förbannade min sjukdom, förbannade att man inte har bil..då det ju alltid går ganska fort att ta sig till en toa då, men inne bland smågator på ett villaområde gåendes.. NOT! tyckte rejält synd om mejsjälv.. svor tyst då det gjorde ont, svettades och frös.
väl framme kände jag mej nästan illamående och och tur nog mötte min blick skylten "kundtoalett" som jag trixade mej fram till...resten är privat! :)
Hur många gånger har man inte fått vända när man är på väg någonstans, avvägande, och toa nojjan som gör att man memorerat toaletterna och vet vart man kan gå, ett måste kontroll. ändå så blir det jobbigt många gånger. trotts att jag kan prata ganska öppet om min sjukdom så känns det alltid jobbigt att bli så där akut nödig och jag har svårt att förklara mej då.att jag måste lämna allt just då var man än är. för det mesta har jag lite tidsmarginal men inte allid.



Idag tisdag har jag gjort ingentingen nästan.. Väldigt lite i alla fall :)