I väntans tider...Snart är det jul och en massa skit...

Lite bilder från Sönernas resa till USA

New York

Obama...Obama står numera i min hylla och ler ständigt sitt vita leende och nickar ibland inbjudande...Och jag är otroligt glad för honom. Är nog smått kär. Visst är han fin?

:))

November var en otroligt händelserik månad men också väldigt väldigt jobbig. Allt går inte att skriva här, då skulle det bli till en hel roman. Om jag orkar får det bli lite pö om pö...när det passar in i mitt stora pussel.

8 november: En dag då allt hände. En dag då sönernas resa till USA tog sin början. Dagen då jag skulle läggas in på Halmstads sjukhus för operation av min tarm. Så allt på en gång!

Jag trodde ju aldrig att jag skulle behöva opererats igen..två gånger har känts som väldigt tillräckligt då de satt så mycket spår i livet, jag har förlitat mej på att de mediciner jag plockat i mej varje dag har hjälpt, har aldrig slarvat utan följt ordenationen till punkt och pricka, trott att utvecklingen och forskningen gått framåt på det området, vilket det säkert också har och det vet jag! Men är väl bara att inse (igen och åter) att man har en obotlig kronisk sjukdom... 84 var första gången under skalpellen och jag nästan dog, som jag skrivit om innan, 97 blev nästa och så nu..2010.. gemensamma nämnaren.. räkna.. ... räkna... jo just det.. det otäcka talet 13

Det är 13 år mellan varje operation... lustigt eller?


Det blir nog lite hopp fram och tillbaka i tiden i de senaste veckorna, Jag ligger långt efter i mitt skrivande, det riktigt ryker i hjärnan och själen glöder att få det på pränt. så nu backar vi lite...

Jag Har alltid varit aningen skeptisk till psykologer, måste medge att jag aldrig gått till någon, (innan) har nog rett ut livets svårigheter på egen hand..på gott eller ont? bita ihop?

Ofta har ju problem som ger oro en tendens att komma in i ens liv..några i taget, som det sägs att alla saker kommer i triss, man löser det inom rimlig tid och går vidare.

Sen mars 2006 har problemen kommit mer som ett ihållande regn, och visst har solen kikat fram mellan skurarna, men inte länge nog för att torka upp utan lämnat pölarna kvar, ganska lämplig liknelse för att beskriva de senaste åren. Och till sist blir det för mycket att bära.

Jag tror mej vara en positiv person som värdesätter väldigt mycket småsaker i livet, inte prylar utan sånt som man inte kan köpa för pengar brukar jag säga. människor och relationer betyder mycket. Jag ska inte gå för långt tillbaka nu...utan hålla mej till nuet.

Trygghet betyder mycket för mej, och jag vill gärna ha kontroll över mitt liv. Så att bli arbetslös och slåss med minst 400 på varje sökbart jobb,(om man ens finner något att söka) är frustrerande, blir tillslut så utmattande att man knappt vill titta in på platsbanken, då det känns omänskligt nedtryckande. Hur positivt jag än vill tänka så dyker ju tanken upp i mitt analyserande kloka sinne. - Vem vill anställa en som går på halv sjuk ersättning (pension) utan gedigen utbildning (dock duktig som fan i allt jag gör) med en sjukjournal tjock som en bibel, som alltid måste ha tillgång till toalett, som har atros och ont i nacke och rygg och en kass axel av 22 års monotont industriarbete...? Klart som spader att man tar den som bara har ett par sidor i sin sjukjournal. vad hjälper det att jag alltid är på plats, alltid samarbetsvillig, lyhörd och enormt plikttrogen... som alltid ger mej den på att lära mej det som krävs, som ser vad som behövs och rycker in...

Den 1 april 2009 gick jag stolt ut från Albany int. efter 28 år, jag röjde inte en min till min personalchef vad jag kände, den glädjen skulle han inte få, men vilken sorg det var över att se hur ett så fint och humant företag, med duktiga glada stolta medarbetare och den berömda "Nordiskafilt andan" förändrats till att bli ett sjunkande skepp där mänsko värderingen föll som avbrutna master i stormen.. Och kaptenen (vd'n) var först att lämna skeppet, när 2009 tog sin början och det kapades ytterligare i organisationen så blev det ett faktum även för mej. Arbetslös för första gången i mitt liv. uppsagd på grund av arbetsbrist...Det finns så mycket tragiskt att berätta, men jag väljer att inte ta upp det här.

Och nu alla dessa månader som gått,(snart 2 år) peppad av TRR och småkurser hit o dit, Datakörkort och bokföringskurs. Jobb coach och skrivande av CV och att bli unik""" Jo de har hållit hoppet uppe," Jag kan faktiskt något" Men det kan vi alla! Jag har träffat hur många bra duktiga, intelligenta, kompetenta, ambitiösa, ödmjuka, och intressanta, men dock ändå arbetslösa människor, ja listan kan blir lång. De har berikat mitt liv med tankar ideér livshistorier..

Myten som lever bland många som aldrig satt sin fot i arbetslöshet, är att det bara är de som inte vill jobba som är arbetslösa..att det finns jobb bara man vill! suck suck.. lika dåligt som att alla fuskar i sjukförsäkringen. det tär enormt på psyket att inte ha ett arbete, det är det sociala, det är meningsfullheten, och det är tryggheten i att ha en lön... det är som man tappar värde av att inte ha ett jobb i andras ögon...tänk själv vad du frågar någon du inte träffat innan eller på väldigt länge.. vi är vårt arbete, det är en del av vår identitet...

Pengar: Att vara sjuk kostar pengar.. att vara arbetslös och sjuk... .... ... ja ... vad säger man...

I september i år förlorade jag över 2000 kr i månaden..hur anpassar man sig till det? vad drar man in på.. Ja du kära statsminister,(kära? hm) Jag känner mej dömd, för att jag säkert i dina ögon måste gjort ett brott, Du som aldrig varit arbetslös och säkert inte heller bär på kroniska sjukdomar. Nä du Jag har inte valt det och inte är det frivilligt heller.. så varför är jag dömd? för straff är det..och du! jag har betalt skatt i 30 år...

ORO : När kallelsen till operationen kom i oktober, så blev det för mycket oro. Det malde på nätterna, problemen avlöste varandra, ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, operation,och även händelser som kommit upp i relationen , en del minnen av senaste åren, och detta gick in och om varandra. Tiden var boven kom jag på, längden av tiden, av alla problem och oro som hängde med i pölarna som aldrig torkat ut från 2006. Det blev översvämning.

Så jag pratade med min rådgivare på TRR (trygghetsrådet)om hur mycket mitt liv innehöll just då, och fick tid till en psykolog specialiserad på KBT...via TRR, 3 samtal hann vi med innan operationen. och de har varit till hjälp, andnings övningar och avslappning. Att leva i nuet, det som varit har varit, det som man oroar sig i framtiden vet man inget om, men som tänkande och intelligent så bygger man upp scenarion fast man inte vet egentligen hur det blir...Alltså att tänka lite annorlunda att se saker från en annan vinkel. Tidsfönster.

Det jag oroade mej inför operationen som var minnen sen sist, uteblev, nya rutiner, ingen D-sond ingen laxsering med att dricka 4 liter... men allt om min vecka på sjukhuset kommer sen...

Strulidul..

Gårdagen var en dag med mycket strul. Började med att vi försov oss. Tur nog vaknade jag av att något eller någon väckte mej. Ont som tusan i min nacke, vinandet av vinden utanför vårt fönster hela natten störde min nattsömn. Och antagligen gjorde att vi sov för gott när det väl var dags att vakna, så Michael for upp som en brandman rakt i kläderna på några sekunder...Det känns bestämt i min kropp som det kommer bli en tidig höst.

Förra hösten sprakade naturen av alla underbara färger som bara hösten kan ge. många promenader blev det med kameran för att fånga stunden. Bilden ovan är från Galgberget här i stan. känner mej inte lika motiverad just nu till att ta mej ut..för mycket strul...och allt är så grått just nu. jisses vad jag låter negativ... :-/

Livet är väl inte gjort för att vara rättvisst antar jag... ...

O - ord

Livet består av en massa val. Man kan alltid välja...alltid! Det är den fria viljan.
Medvetet eller omedvetet...klokt eller oklokt, så gör vi våra val, hela tiden.
Det går inte all skylla på någon annan. Du har hållit möjligheten i din hand...

Tappar vi tanken ibland? tanklöshet...lös är tanken, som då borde ge svar och ett bra val..eller? Är det då vi handlar enbart i känsla... eller snarare okänsla? är det då vårt eget och endast valet av vårt eget bästa träder fram, och skuggar det som finns för vår nästa och dem som vi bär i hjärtat..? är det då lögnen spikar sig fast... ..? när sanningen blir till osanning. Hur ska jag kunna lita på dej..?

Tillit är ett stort och stark ord, en stor och stark känsla, att lita på någon annan.
Tillit- tilltro- tro... som snabbt kan bli till misstro.






Dagarna går...mörkret på morgonen tilltar mer och mer, det är höst och den är tidig.
Jag intalar mej att det magiska ordet för allt just nu är.. Tålamod.
Det retar mej att jag ältar vissa saker, men det söker mej så starkt att jag inte lyckats slå det ifrån mej, det ligger i min egen känsla, mitt logiska tänkande säger mej att sanningen är just en helt annan, än den som sagts. Jag har alltid litat på känslan.. magkänslan.. och jag ser Luke skywalker framför mej..- go with the force.. Kraften är just känslan...lita på den.

Väntar på operation, är den nödvändig..blir jag bättre? antagligen..måste ju lita på att de som vet och kan..har rätt beslut i sina händer. Det blir säkert bra!
Allt brukar ordna sig, varför lär man sig inte att inte oroa sig... och bara go with the flow... :)

hörs! :)

Vardag..var dag...

Sommaren går mot sitt slut, är bara att inse att så är det. Igår vaknade man till grå himmel och grå var känslan i sinnet, plötsligt var man tillbaka till vardagen, där semestern är slut för de flesta och även för Michael. Att en sommar kan gå så fort... kan det bero på att den var så efterlängtad, efter vintern och snön som höll sitt grepp så länge, som låste in och nästan kvävde en i känsla av att inte få plats, komma fram eller komma åt...världen krympte rejält.
Alla vintrar av slask som man önskat snööö... en vit Jul, önskan uppfylld , men varför alla årens önskningar på en gång..?

Sommaren..2010. Oförglömligt varm, men inte klaga hade jag bestämt mej för och gör det inte heller. kommer minnas den som sommaren då jag vägde mer än jag någonsin gjort. svullnad överallt och bikini som ett absolut tabu.. :-( svårt med kläderna då inget passade. fången i min egna kropp. Och var nära att sätta ihop en T-shirt med texten "Jag är inte gravid utan bara fet"
Det har varit återhämtningenstid...läkandedstid och platsbankenstid... pendlande mellan att det kommer ordna sig till att vem f-n vill anställa en sån som mej...(?) Allt kommer att gå bra bara jag får visa vad jag kan! jag vet det. Lite hjälp att komma dit hade inte varit helt fel...

Ultra hit o dit

Jag har sett mitt hjärta...Så nu vet jag vad du håller i din hand.

Varje ärr i mitt hjärta representerar en person som jag har givit min kärlek -Jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem, och ofta får jag en bit tillbaka som passar i den tomma platsen, men eftersom bitarna inte är exakta så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta...men dessa vårdar jag ömt för de påminner om den kärlek vi delade...


Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta, men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen. Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta - Att ge av sin kärlek är att ta en chans.

Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna , så påminner de mej om den kärlek jag har för dessa människor, och hoppas att de någon gång kommer tillbaka och fyller det tomma hålet i mitt hjärta, som står och väntar på dem nu...


Ultra ljud av hjärtat..ännu en undersökning...på gott och ont. Mina tankar var klart vid att resultatet var avgörande för framtiden. En måttstock på livet...


Så av med kläderna , bar överkropp och lite naket utlämnad.. uppkopplad..en massa sladdar. Ett vanligt EKG..som jag inte såg mycket av. En pappersremsa... för doktorn.


Ett annat rum, ganska skumt och nedsläkt. en brits som så alltid förhög, klättar upp..Naken överkropp och ombeds ligga på vänster sida.. svårt, axeln vill inte , nacken vill inte,kroppslig protest... och så ensam. tystnad...tankar..ser runt i rummet..ultraljudsapparaten, många knappar och smårattar...påminner om ett tangentbord.
Så kommer doktorn.. hälsar , småpratar och donar.. ställer in lampan.. för mycket ljus i rummet..hans namn klingar Sydamerikanskt och pratar med lätt brytning...



Jag ser en svartvit bild så typisk för ultraljud..hjärtat rör sig..något rör sig..olika färger. pilar som mäter.. ljud, frekvenser.. om och om igen. tagningar, klipp som en redigering av en film..koncentration och tystnad, bara hjärtslag som dovt ger ett sugande ljud..kurvor som visar hjärtslagen.. tycker mej se miljoner fel..


gång på gång efter frekvenserna så ruskar han på huvudet..ser bekymrad ut.. och mina tankar blir ju som sagt.. "Dödsdömd"



Känner mej mörbultad av trycket av "ultraljudspinnen" öm överallt där den dragits fram..tappar tidsbegreppet i det hela.


Tillslut är han klar. Tittar på mej och säger ja jag har fått fram ett helt annat resultat än jag förväntade mej... -jaha säger jag..känner mej ganska så blank.. Jo säger han, det finns inget som visar på tryckökning i hjärtat vilket är så gott som alltid vid proppar i lungorna..han upprepar och förklarar ..pratar om det unika i situationen.. säger sen att antingen så har medicineringen varit oerhört effektiv, och du svarat på den otroligt bra, eller så har kroppen hanterat det så bra, eller så har du haft Guds hjälp... för under hela sin karriär har han aldrig upplevt någon som återhämtat sig så, ja i alla fall där värdena var så bra... så mina chanser till att bli helt återställd är goda...men det lär ändå behövas tid..


I tankar och sinne tog allt stora rundor innan det landade till en enda helhet..en summa som blev till att inte vara slump eller tillfällighet. En andra chans...en chans att fortsätta leva... och säker var känslan att någon ville att så skulla vara...man har inte tur, men det finns mirakel...

Håll mitt hjärta håll min själ

lägg mitt huvud i ditt knä

säg att du menar och vill mej väl

Håll mitt hjärta håll min själ

som jag väntat alla år

Du kan läka mina sår

Ta mina händer och gör mej hel

Ta mitt hjärta

Ta min själ...

Ibland undrar jag lite vart våren tog vägen i år, försvann den i kallt ruggigt väder, eller var jag dålig på att fånga den, leva i den?

Snart har halva juni försvunnit. Midsommar närmar sig, jordgubbar kämpar på i kylan o brist på sol, för att bli mogna tills dess, dyra gubbar blir det ! Blir att äta med andakt.

Liljekonvaljen hann jag med i alla fall, och dessa på bilden fångade jag på Galgberget... en liten bukett blev det plockat också, andfådd och stonkandes gick jag där i skogen... och tänkte att det här måste det bli ändring på.

Jag tänker fortfarande på hur nära döden jag var...och helt borta är inte risken än, Det har på många sätt ändrat något i mej, många tankar av allvar varje dag om livet, för hur det än är så tänker man långt inne i sinnet eller att det bara finns där, att man skall bli gammal, även om vi vet att döden finns närvarande hela tiden. Påminnelsen är en verklighet som måste vara i för att den ska bli till verklig...

Alltså det hjälper inte att bara tänka tanken och det gör ju ingen...

Förra veckan var jag på sjukhuset varannan dag...väl omhändertagen men tröttsamt, måndagen gick nästan hela dagen tilla att vara där, först Pk prov för att kolla hur Waranen ligger, vilket visade sig på tok för högt, dryga 8... så fick order om att vara rädd om mej och extra försiktig, stor blödningsrisk! kände mej nästan svajjig och åter igen döende.. nä men bra är det inte, minsta lilla skada resulterar i att jag inte slutar blöda.. utan ordern var -Upp till akuten om jag skadar mej.. 8 gånger= åtta gånger normaltiden för en blödning att sluta.. ja jösses.

Raggsockar och Sprutor...

Det finns tankar som aldrig passerar ens sinne, som aldrig borde få ta upp en plats där ens, ändå så går det så snabbt när verkligheten slår runt med dödens lie...



En vecka har passerat sen jag förstod att döden flåsade mej i nacken, att saker och ting inte alls bara var lite övervikt och kortisonfett som gjorde mej andfådd. Jag borde ha förstått...räknat ut, känt och tänkt, men det var just det jag inte gjorde i allt annat.



Kanske tror man att man är odödlig...förnekar eller kanske är det så att man tror att det måste vara värre...?



Det gick snabbt i fredags, ännu ett telefonsamtal från Per min läkare, där återigen nuläget med min Crohn diskuterades, skiktröntgen, operation och medicinering. känns tungt då jag hoppats på att aldrig ligga under kniven igen, att medicinering skulle hålla min sjukdom i schack. nämner till Per att jag blivit så andfådd och lite runt detta, han blir tyst och säger sen allvarligt.- det låter illa, inte alls bra, jag tycker du skall till akuten med en gång, det kan vara propp i lungan...Jag förvarnar att du kommer och är det så att det är en propp så blir du inlagd några dagar. Jag minns allt han sa. men återger inte allt här.






Plötsigt svajade världen till rejält ,men ändå trodde jag inte att det var så illa. Men insikten fanns där och visst hade tanken passerat sinnet några gånger, och kanske det "onda" i min fot ändå hade varit en propp fast jag inbillat mej något annat... skjutit det undan. Förnekelse...





Det här var ju inte så jag planerat min fredagskväll, Michael på väg till Skåne, Mamma på bussresa på väg hem från Skåne, Killarna hos sin pappa. tankarna for runt... vad tusan gör jag nu...??????


Mat till katterna vatten likaså, kolla och rensa rent i kattlådorna, mata fiskarna och tusan pumpen måste rensas, varför har jag inte gjort det innan.? inser att man alltid skall vara klar för såna här akuta saker kan ju hända när som helst...


Ringde Michael. tror dock att han inte förstod hur allvarligt det var och inte säker att han gör det än idag... försökte ringa mammas mobil.ringde killarna, duschade, packade "akutväska" varför har jag inte en sån färdigpackad...?????
Kände mej vilsen...saknade min älskling men han körde vidare mot Skåne...var är alla när man behöver dom..övergiven?

mamma ringde och blev smått chockad när jag berättade hur det var, jag tog hennes bil och körde och hämtade henne och sen direkt upp till akuten, vi var där lite innan 19. två timmar från det min läkare ringde,
..kom in ganska snabbt i ett rum, det togs blodprover och koll av blodtryck och puls, 158/98 puls på närmare 100/min. inte bra... visst oro och kruttorr i mun, men hade självkollat min puls dagen innan förbryllad att jag fick den till 97. byte av rum...
liten stund senare kom någon med en bringare kontrast som jag skulle dricka fram till 21.30 då jag skulle på skiktröntgen...transportören som kom då för att hämta mej hade ett välkänt ansikte, en gammal kompis till sonen, så blev en del prat om "gamla" tider, ja jisses de som man minns som små är nu stora vuxna män :)

CT-skiktröntgen var betydligt smidigare än Magnetröngen. visst kändes kontrasten som sprutades in lite knepigt, värme och det brände till i kroppen men gick snabbt över. det var mycket man begärt sa en i personalen, både koll efter lungemboli och buken...Tusan, tänk om något är riktigt galen var min tanke...såg också den koncentrerade min på den som satt o kollade mina bilder..inte bra kände jag.
tillbaka till akuten igen, samma lilla rum. väntan väntan...tillslut en läkare, som sökte mej, konstaterande att det var lungembolier...lyssnade på lungor och hjärta, menade på att jag borde vara mer påverkad av detta än jag uppvisade..joo mitt vanliga dilemma.
en spruta och skulle ha waran men man vågade inte ge mej det för min Crohn som jag är mitt uppe i ett skov av.. Mamma hade varit med hela tiden men nu när jag skulle upp till avdelning och ev stanna i 4-5 dagar så tog hon vägen ut från akuten och sonens kompis tog mej i rullstol till avdelning 61. Kändes så ensamt och jag ville bara hem... klockan började närma sig ett på natten.. Funderade på vad egentligen ett förhållande med någon innebär...förväntningar och vad man ger till någon..öde - mening ja tankarna var många medans jag satt och tuggade på en grov brödbit med ost på, och damen på andra sidan skärmen både spydde och ... det är väl meningen att man ska stå ut med det mesta...

Dagarna har rullat på sen dess, permisson lite på helgen, inohepp( hipphopp) :) sprutor varje dag. på börjat waran medicinering, blodprover, besökt AK- teamet på medicinkliniken, har även hunnit med ett besök till Arbetsförmedlingen... och min företagsläkare.

Att ge sig själv sprutor låter inte som en hit precis. fyra stycken har jag satt i magen så här långt, om det ändå vore såna som vissa diabetiker har, en "penna" men nej, det är riktiga sprutor dock med fin nål, men nålen ska in dryga cm och innehållet sprutas in långsamt. Tanken var inte tveka utan sticka blunda trycka.. men näää jag sticker tittar och trycker.. blunda går ju inte :)
magen är nu full av små till stora blåmärken...

Jag lever än, jag tar det hela med stort allvar och insikten har gått varv i sinnet. Det är långt från över... förbättring något men långsamt, jag är bara orolig att jag gick för länge.. ju längre desto svårare läkning har jag förstått, joo Waranidbrickan glimmar som guld :)

Jag står på egna ben som alltid...och jag kommer inte att glömma

Mina första par raggsockor är nu färdiga, lite knivigt att få ihop på vissa ställen då det är åratal sen jag stickade, långsamt har det gått ibland då värk sätter gräns när och hur länge jag kan hålla på, men vad kul det är, har saknat handarbetandet, kanske är det kortisonet som gör lederna lite mer medgörliga...

trevlig solig sommarhelg, njut av livet! Det finns inga garantier!

Livet från en nedsutten soffa

Egentligen är jag ingen vän av småaktighet, inte alls faktiskt, men många små saker som samlas kan bli till en enda väldigt stor helhet, en rundhet där varje ny småaktighet trycks in och lämnar ytan taggig och skrovlig... Ibland blir livet alldeles för skrovligt, och det hjälper inte att sandpappra med en massa positiva tankar och att det ordnar sig alltid, skrovligheten består...

Hälsan invävt i livetsjälvt varje dag är det viktigaste vi har, ska man då se det gå förbi från en nedsutten soffa, inskränkt till att göra livet till ingenting alls. kan man dela det? uppleva?...naaj! det är som att vara vingklippt. det är något som dör.

Livet är ett enda, tiden eller nuet kommer aldrig igen. vad är allt värt? som sagt livet är för kort för att bära en massa "ångra".

Utan dela händelserna, ignorera smärtan, LEV, Skratta, Älska och förlåta.

Det är ett tag sedan jag skrev i min blogg, själv förvånad hur fort tiden gått, denna min sista månad som anställd, som försvunnit i kortisonätande svullnad, ökning, netrappning, ökning nedtrappning, provtagningar, och konstig sjukdomskänsla hela tiden, kanske till ingen nytta, det håller inte...proverna visar igen förhöjda värden...igen. En bit av rundhetens skrovliga yta...

En resa har det blivit till Växjö Domkyrka och glasriket, tröttsam för, mej men väldigt intressant då jag ju gillar vackra ting, färgat glas som ljuset lyser genom är ju bara så vackert. som alltid numera så är kameran med och bilderna är mina egna. Vi besökte Bertil Valliens Hytta, men även Kjell Engman som då hade besök av Arthur Ringart..undrar om han köpte något, billigaste prislappen låg på 55 000 kr. en nätt liten summa att punga ut med...eller?

Bilen är upputsad..det vill säga dammsuga och torka av allt inuti, tvättat väldigt noga, både avfettning och shampoooo, lackrengöring vilket är att man gnor tills hela kroppen värker, sen vax på och ännu mera gnoende.. till kroppen inte bara värker utan domnar.. sen gör man ingentingenalls... Är sånt som jag egentligen inte klarar av, inte ens med min enorma vilja. Det tog fyra dagar...några timmar då och då i maka långsam takt. Min egen men tungt ändå.

Kattnätet är på plats på balkongen efter väldigt lång tid, store sonen hjälpte till för själv hade jag aldrig fått reglarna på plats och heller inte nått upp till att fästa allt. Invigt är det och en kattpojke vid namn Mys är väl den som tyckt att det där med Balkong är inte dumt alls... de andra tagit det lite mer med ro. som sagt så är de väldigt olika alla fyra.

Lite blommor är på plats också i lådorna men mer ska bli, och tänk vad lite som kan glädja ett litet katt hjärta, så som det varit hela tiden så är ju kattpojkarna med överallt, och då Mys pojken upptäckte att, Åhhh matte har jord, blicken lyste upp och visste fanns det också ett litet leende i mungipan också..Mys hjälpa till... hm..

så det blev lite .. eller ja, en del jord där den inte skulle vara, men vad står man inte ut med för att glädja en liten kisse?

Nu ska jag ut i vårens finaste tid och plocka Liljekonvalj...Solen skiner... den ska jag fånga!

Egensinnigt

Man ska ll nog inte hålla uppe för länge med att skriva , det blir aningen svårare att komma igång då, även med att få start tråden att löpa fritt bland allt som hänt, var börjar man?

att gå tillbaka en hel vecka o mer därtill i tid och berätta vad som var då, fånga tankarna i det hela och det viktigaste , känslan, inte lätt inte lätt. en del vill man minnas annat bara passerar förbi...

Hur är man när man är egensinnig.. är det samma som att vara egocentrisk, egoistisk? Att vi alla bär med sig en personlighet från det vi föds är så..och för vissa finns omsorg, omtake om andra med som en röd tråd, medans andra går med sig själv och sina mål som centrum.. lite av sköt dej själv och skit i andra... Jag förstår inte!! hur kan någon använda det och tycka det är bra? för mej klingeliklangar det väldigt illa, Världen fungerar inte om alla bara tänker på sig själv, faller inte kärleken bort då också..?

Jag tänker mycket och på vad allt är värt i livet, vad är värt att stå ut med, hur mycket uppoffring går det att göra innan man faller i det som kallas utnyttjande...?

Valborgsmässoafton

Idag är det verkligen gråväder.. som om aprilvädret tar ut sina sista krafter
innan maj månad tar vid. Fönsterrutorna är täckta med små regndroppar,och det är
valborgsmässoafton.
Har varit en av de lataste dagarna på länge, känns som
väntan på att bilen ska dyka upp ställer en i total stiltje. så har blivit
sittandes och lyssnat på en del musik och kelande med Ängla. Hon sitter gärna
med vid datorn, sista tiden har hon blivit så hemmastadd och trygg. En vänlig
underbar katt.

Jag har blivit så sugen på att börja handarbeta igen, är
så länge sedan jag gjorde det. Och sommarens projekt blir ett par strumpor.
råkade komma över en sida på nätet med underbara mönster, så skall försöka ge
mej på att sticka. det är inte min bästa sida av handarbetform, men det skall
nog gå, med gott om tid så...
ta gärna en titt på länken här under om du
gillar att sticka och virka, många fina gratis mönster.

http://www.garnstudio.com/index_lang.php

Min bil har äntligen
kommit tillbaka,och står i garaget, Jag hoppas ju så mycket att den är i gott
skick, man vet ju aldrig. får ta och titta lite närmare på den imorgon. Känslan
är ju knepig, att någon annan som inte haft rätt till den har tagit och kört
iväg med den, även efter så många veckor så blir känslan att bilen är "smutsig",
blir en dag i garaget imorgon har jag känsla av...

Eftermiddagen
avslutades med en fika på stan med Marianna, Irené och Juliska, lite sen var jag
så blev en väldigt snabbfika. chai thé och något som var likt banansockerkaka.
en liten promenad genom stan genom ett strilande ösregn, jag som hatar när
regnet hittar sin väg till hårbotten och sen långsamt rinner ner i pannan i små
fina rännilar.

Blir lite ytligt skrivande idag märker jag, kanske för
att det varit en ganska tunn dag med ett evigt väntande på bilen, och ändå
händelserik dag.
Vissa dagar tänker man mer medans andra dagar flyter man
bara med..

.

Lugn och ro

Idag har det blivit lite sådär med veckostädningen, tyckte att det såg ganska så ok ut ändå.Har ju blivit en del sånt och "småplock i veckan,så tog de stora sakerna i lugn och ro.. Lite då och då och många pauser. Var ju vaken en stund i natt, såg som vanligt ut över den mörka gatan och tänker varje gång, tur man inte ska ut och gå i det där mörkret, hade säkert vrickat till mej både här och där,och mött någon skum typ... Kunde inte somna om så blev ett par timmars vakenhet, så det har varit segt idag. Men så får det vara ibland ju. Kortisonen gör fortfarande sitt.
(Bilden är på en del av sovrummet.)

Jag är en människa av lugn och ro eller? jo jag trivs dock inte i stiltje, och det hör ihop med min aptit på livet skulle jag tro. Likväl som mitt behov av att skapa, som tyvärr ligger på sparlåga sen en bra tid tillbaka, jag får bara inte för mej att komma igång, men i helgen blir det att dra igång projektet kattnät. Ja balkongen skall göras kattsäker. reglar, nät och färg är inköpt samt buntband. På någotsätt skall det på plats. så att vi kan nyttja den, allihopa :) jag vill inte ha några katter liggandes på betongen nere vid garagen sargade.. det är ju en mardröm, Jag vill kunna sitta därute och läsa, att katterna ska kunna få lite sol och frisk luft, och vi kunna äta kvällsmat därute i sommar, använda elgrillen, mysa. så nät är en nödvändighet, faktiskt lag på det.. för så är det om man bor mer än fem meter över marken, och det gör vi.

Jag är mån om mitt hem, även om jag inte fyllt det med det allra dyraste penaler, Jag har mycket vitt, blått och naturfärger/latte, cremé, sen lite färgklickar här och där för att bryta av. Sängen håller sig aldrig fin numera med två kattpojkar som använder den som brottnings arena..men det är på lek.
Jag vill att mitt hem skall kännas ombonat, mysigt och personligt. men inte murrigt. vissa färger och saker kommer inte in, plastmöbler och dystra färger, det skall kännas rent och fräscht.
Men inte blir det alltid som man vill inte.. ekonomin tillåter ju inte att man kan det. handlar om att prioritera. känns lite nu som med analkande vår att man vill förnya. Mest med nya textiler, de kan göra enorm skillnad . känner kreativiteten blomstra i mitt sinne, Ja lite nya blommor och fönsterträd också kanske? eller är de kortisonet som tar fram en manisk sida och spelar spratt...?


BILEN

Jag vågar knappt tro att det är sant!!!

Idag ringde man från Smålandstenar och sa att nu har vi fått ihop allt.-jag ska ner till min stuga och måla i helgen så jag tar den med. Toppen! slipper hämta den!! YES!
Jag tror på det hela när jag har bilen framför mej.. inte förr.Känns som allt kan hända än. men glädjande är att den i alla fall har låsen på plats.
Frågan är hur mycket mina tankar kommer kretsa kring händelsen framöver...Kommer det störa och finnas rädsla,grubblerier, nojja? säkert..!!!
Och kommer jag kallsvettigt leta på stormarknadens parkering och tro att den är stulen, när det i själva verket är jag som inte vet vart jag ställt den..? absolut!
"Om" den kommer imorgon, så blir det fejja i helgen för att få tillbaka känslan av "min" bil.ska ta sonen till hjälp med de tunga bitarna...

Åh vad jag längtar att ge mej ut och fotografera. Stopppppp! ta inte ut någon glädje i förskott!! :(
Men idag har världen knoppats rejält och grönt blev det snabbt. 17 grader visade min termometer, sen om det är rätt vet jag ej.
Jag längtar ut!!

Troll...?

Det sägs att det gått Troll i min bil..Bor dom där tro? Bakom instrumentpanelen..eller i bagaget bakom någon flik, kanske är de så små att de sitter på topplocket, och ibland sover gott bakom någon slang...
Nä snarare är det så att det ligger en förbannelse över bilen. någon ond tanke eller väsen som suckandes lades sig över den som allt annat sen den där dagen år 2000, som en del av historien med den gamla släktgården vid Toftasjön. Som att vi då rörde vid en förbjuden zon, delade upp djävulskapen i den nu levande släkten, tog med 75 års historia därifrån. hur man än vill förneka så finns bevisen där igen och om igen..

Bilen ja...Inte var skadorna på den omfattande efter stölden, och inte kan jag förstå att det skall vara så himlas svårt att hitta låskolvar till den, det borde finnas skrotade Saabar lite var stans i vårt långa land, och det gör det, men tydligen så trivs mina troll där i Smålands inland eftersom de sätter krokben och sitter säkert där och skrattar gott i mörkret...gnider sina knubbiga fingrar och lyser med ögonen.

Fyra veckor...för ett lås till dörren...ett tändlås...just det, efter fyra veckor har de inte lyckats få fram det. ursäkterna många och varierande, och nu sist så var det trollen som ställt till det..
Jag börjar undra om jag någonsin får min bil tillbaka. Situationen känns absolut inte bra. Jag har ganska långt tålamod, men det har naggats rejält sista veckan..man kan bli knas för mindre. och tyvärr börjar jag misstro eller är det min intution som kliar lite här och där. Mitt sjätte sinne...



En liten Cina på sådär fyra år skulle jag tro...

Kan det vara dessa små troll som envist håller sig kvar i bilen..? Det är ett antal gånger som jag hört att det gått troll i bilen.. på de 10 år den varit i min ägo...

Ängla

Alla dagar borde vara oskrivna blad. men ändå så fyller jag dem antingen redan på kvällen innan med att planera vad som måste, skall och vill göra..eller så blir det i morgonens första tankar. Oftast stannar det vid måsten, varför fyller man livet med så himla mycket måsten...? jag som är så mycket vill göra...

Måndagar står det för det allra mesta "Efter helg städning" på min osynliga lapp, jag har en liten hög med gula block av post it lappar, men är ändå dålig på att skriva ner vad som skall göras, så förlitar mej på mina grå i knoppen.

Så idag har det donats i mitt hem, i min egen takt annars går det inte, orkar inte med stress allra minst nu. Store sonen har hjälpt till lite grand, ibland är han riktigt hjälpsam och erbjuder sig. Det har dammats, sen den mindre städningen av badrummet, dammsugit hela lägenheten, och fixande i köket...= nöjd är jag.. med resultatet allstå. Men jag är inte nöjd med fördelningen av "arbetet" tycker det är för mycket -Jag- som gör det här, så jämställt NIX.
Funderar på att plocka bort keramikskylten som sitter i hallen. I det här hemmet råder jämställdhet... ...Jag tror kvinnan kommer nästan aldrig undan med att det är hon som gör mest, oavsett vad.
Jag tror jag skulle kunna hantera det trista evighetsjobbet- lasset att städa och hålla iordning, och det mesta av det andra, om man bara får uppskattning och känner att det inte tas förgivet. Några ord då och då hade räckt. Eller varför inte bli bjuden på en Pizza ute på stan.. en liten överaskning då och då. Jag antar att det är mitt eget fel någonstans... jag är dålig på att ta för mej och säga ifrån..
Man skall aldrig förvänta sig, för det man förväntar sig får man ju aldrig :-)

Ängla

Jag har fyra katter.. en mamma och hennes tre barn. Alla syskonen har olika personligheter och ingen är lik den andre... att det blev så många är sin egen lilla historia..tanken var ju en lite kisse,kanske två stycken, som blev till fyra...Hm.

När jag började tänka efter så har det alltid funnits katter runt mej sen jag var liten, men jag var inte överdrivet förtjust i detta klokbeklädda djur som ju kunde rivas, jagade söta möss och var egotrippat självständig som få, gjorde som det behagade..kom och gick.
Min morfar hade katt på Lillgetinge i Getinge, När vi bodde på Pyrtero på somrarna kom det alltid katter till torpet,räckte att skramla lite med en talrik så dök någon upp vid husknuten. Och på släktgården vid Toftasjön fanns det alltid katter..inte så tama alltid, med dock de fanns. De jagade möss.

Jag hade hundar i mer än 20 år... Så katten som djur kom på riktigt in i mitt liv 1994 när Linda valde att bo med oss..hon kom från skogen bara sådär, men hon bar på en speciel historia också, man hade fösökt skjuta henne men hon kom undan.hela livet med oss visade hon alltid en "tacksamhet" på något sätt. I maj månad 94 födde hon fyra kattungarpå ett Gotlänskt fårskinn i vår garderob i vår stuga, en var mer eller mindre dödfödd och levde bara ett par timmar. Vi fick senare sålda två av dem när det kom upp i ålder för det, Simon och Lill-Stina blev kvar. Simon blev tyvärr överkörd tre år senare, att hitta honom sargad var fruktansvärt...
Kan bara konstatera att katter som går ute förelyckas allt för ofta, även ute på landet.

Det finns så mycket att berätta kring Linda, men eftersom jag valt Ängla som titel, så är det nutid det skall handla om..Linda, Stina, Simon, Busan. Liselotten, Mjau, Gumman, Ja deras liv och historia kommer också få en plats här.

Jag har förlorat tre katter på två år,åldern har tagit ut sin rätt tyvärr. Linda somnade in hösten 2007. Gumman året efter, och sist i höstas var det Stinas tur att lämna jordlivet, dryga 15 år gammal.En kattdam med den ovanliga personligheten att hon faktiskt brydde sig om andra, Hon var helt enkelt väldigt speciel. hon hade lite mer så att säga.

Kattfotens katthem

Tanken har länge legat och grott att när inga katter fanns i huset längre, var ett alternativ att hämta en från katthemmet. Kanske för stor utmaning, men det kändes som att så var rätt, och så blev det...
Det var nästan som det gick för fort då i september förra året, ett besök på kattfoten för att kika lite,Store sonen som fastnade för Mungo som studerade honom nyfiket och tyckte "här stannar jag i hans fleecejacka". Mys som vi sett i fönstret från utsidan och fallit pladask för, vår vackre "Prins", och som var vårt första val. och Mamma Ängla( Margareta) som var en förtjusande lugn dam med enbart mild utstrålning och vänliga lite bedjande ögon.. Minna dock lite skygg men vek inte Änglas sida.. vi åkte därifrån med ett telefon nummer och fast beslutna att Mys och Mungo skylle vi ha! Och jag hade fastnat för Ängla med sitt mjuka sätt. så med tanke pa att vi haft tre innan ... så bestämt! de tre ville vi ha. Och så blev det.. eller? tja vem kan lämna en fyra månaders kattunge som inte viker sin mors sida.. ensam på ett katthem.. hjärtskärande ju..så hon blev bonuskissen.
Nog undrade jag och tänkte lite kallsvettigt första kvällen om jag inte tagit vatten över huvudet.. Katter överallt , i allt, på allt...plocka bort, plocka bort, lyfta ur, lyfta ner...

Ängla

Ängla har gröna ögon, ibland gula, hon är spotted alltså prickig inte randig. ganska liten fast kompakt och muskelös, inte tjock på någotvis men absolut inte mager. toffsar på öronen som också Mungo har. Hon är ljusare på magen, creméfärgard med svarta prickar som en geopard.långa morrhår.

Ängla eller Margareta som hon hette från början kommer från Angelstad utanför Ljungby, därav att vi kallar henne Ängla.
När hon kom till oss var hon orolig och rädd för allt, ljud, snabba rörelser fick henne att gömma sig, så det var verkligen att jobba på för att få henne trygg och bygga upp ett förtroende.

Idag sådär dryga sju månader senare är Ängla en talför liten dam med kurrande läten, trygg och kelar gärna och fortfarande lika mild i sitt sätt, älskar Godis och vet var i skåpet det finns, visar mej gärna, hon kan förstå en hel del andra ord också. Hon har blivit en fin kisse, precis som jag trodde. :-)

.

Krasch

Allting kan gå uti, allting kan gå i tusen bitar...
Livet är ju bara så, vissa saker kan man klara sig lätt med att bara byta ut, medans andra saker känns mer viktiga än andra och är svåra att förlora.
Jag har nog lite dubbelmoral när det gäller ting, döda ting utan själ, för de är ju just ting vars värde egentligen inte är så stort, men jag fäster mej ändå vi dem. fast det som verkligen räknas och har värde är just sådana ting man inte kan ta på.

Min dator...den gick sönder i förra helgen, fick släpp i hjärnan och ville bara börja om från början hela tiden. Blev ju att motvilligt erkänna att den måste lämnas bort ett tag, så den har varit iväg några dagar och fått ett nytt minne, en ny hårddisk. Så nu är den pånyttfödd och totalt tom i bollen :-/
Tur nog tömde jag över allt av värde (tror jag) till externa hårddiskar. för det hade känts ledsamt att förlora 2 ½ års arbete av dokument och annat man sysslat med. Visst har jag fört över en del under tiden men inte allt.
Hade jag klarat mej om allt gått förlorat, antagligen...

Värre är det när kärlek kraschar och går sönder, när människor och hälsan går sönder. När livet går in i faser som inte riktigt är som det ska vara. Lagar man då med silvertejp eller byter ut minnet? raderar och börjar om från början...?

Igår fredag hamnade jag på ruta ett när det gäller min hälsa och medicinering, bakslag = backa backa. Så här sitter jag nu i tidig lördagsmorgontimma, oförmögen att somna om, solen har sakta börja stiga upp i öster, fåglarna kvittrar och sjunger sin morgonsång och är glada över livet. Lokaltidningen har dimpt ner i lådan och kanske man klurar ut vem som slaktade geten Freja på stadsbondgården.. förbannade puckon rent ut sagt. grymhet stör mej något fruktansvärt!

Två gånger har jag varit upp i natt och vankat, först lite efter tre,och andra gången lite efter fem och här sitter jag nu och skriver, sova är uteslutet.
I nästan sex veckor har jag ätit kortison, och långsamt minskat varje vecka med en halv tablett, hade tre veckor kvar av behandlingen. alltså två tabletter senaste veckan, men har mått aningen sämre i min "mage", mer ont och andra problem lite då och då, så lämnade nya blodprover i veckan, vilka visade sig vara på väg "upp" igen = inte bra! igår ringde min läkare efter att varit fast i Spanien i vulkan askans spår. och det blev kasta tärning,sex rutor tillbaka- börja om från början.. tre dagar med 50 mg kortison sen ner till 40mg och samma nedtrappningen igen... Visst är det bra med extra energi..men inte till det priset.biverkningarna är ju en hel del. Jag svullnar överallt, benen känns stumma, kläderna passar inte, och jag förstår nu hur den som har lite övervikt känner över svårighet att hitta kläder och passform... Det är inte KUL.
jag ryggar mot främlingen som jag möter i hallen varje morgon..hon med de runda kinderna som glor på mej där spegeln brukar sitta.
Nä, nu överdriver jag en aning :) men 5-6 kg på lilla mej och kortisonsvullnaden här och där gör ju sitt, och att nu börja om från början.. jisses amalia.
som jag sa till min son, snart kan ni fästa ett snöre i röven på mej och använda mej som ballong...
Kanske det blir operation, kanske det blir att man går in och vidgar tarmen med ballong... förhoppningsvis blir det bra med medicinering..hoppas hoppas.Jag behöver absolut inte detta strulet nu.. mitt i jobbsök, mitt i att försöka skapa en ny framtid.. men man skall inte planera, det blir ju aldrig så ändå.
Jag är konstigt lugn ändå... det måste ju ordna sig. om än det blir jobbigt.
*******
För inte så längesedan hittade jag en underbar bok på loppis för 2o kr :-)
den heter kort och gott Citatboken.. Stor och tjock som en bibel och jag bara älskar den.Det finns allt! Alltså allt i den.

Avslutar här med ett kinesiskt citat av Chang Chao som levde på 1600 talet.



Man har inte levt förgäves om man har hört fågelsången på våren, cikadornas ljud på sommaren, insekternas gnisslande på hösten och snöns knarrande på vintern samt vidare om man hört ljudet av schackspel på dagen, flöjtens ljud i månsken, ljudet av vinden som susar i barrträden och ljudet av porlande vatten.

***************************
måltiden igårkväll var Portgryta
Recept: Mostorps gård (4 port)

I kg nötkött ,vilket som helst skuret i grytbitar
50 cl Porter
1 dl koncentrerad Svart vinbärssaft
1 dl soja
2 köttbuljongtärningar
2 vitlöksklyftor halverade
1-2 gula lökar
10 Lätt krossade Enbär
(salt) och peppar efter smak
Grädde efter fetthalt och smak
Maizenamjöl till redning av såsen


Lägg grytbitarna i en gryta/ stekpanna och bryn dem, lägg i gryta med lock, häll i all vätska samt kryddorna och löken skuren i bitar. Låt grytan småputtra tills köttet är mört. Beroende på vilken mörhet och detalj man använt till grytbitarna tar det olika tid det är bara att prova. (räkna dock med närmare 2 timmar.)
När grytbitarna är färdiga, tillsätt grädde i önskad fetthalt och mängd. red av såsen med maizena utrörd i vatten.
servera gärna med mandelpotatis och kokta morötter/brysselkål, svart vinbärsgelé och lite ättiksgurka sätter knorr på det hela.

Öl som dryck till!

Jag använde matlagningsgrädde,och redde såsen med idealmjöl i lite mjölk innan jag tillsatte grädden. blev hur bra som helst, och jag hade inte i salt då jag tycker soja och köttbuljong är "salt".

Smaklig måltid!

Dagarna går väldigt fort nu har jag märkt, kanske är det för våren och ljuset riktigt är på gång nu. Våren är den tid som jag tycker bäst om.. den där känslan att allt finns där framför orört..något som komma skall, värme sol ljus, blommor och naturens på nytt födelse..men Åh vad jag saknar min bil.. kommer ju ingen vart.Vill ut och fotografera, gå vid havet. fånga allt!!

I helgen blev det en liten loppis tur runt stan i skämmiga bajsbruna äckelpäckelbilen..både Amnesty och Halmia hann vi med. Jag hittade en liten liten bok av Gunilla Dahlgren, Jag älskar hennes lilla fruntimmer. Så med tanke på mitt liv så är jag ju bara tvungen att "låna" denna bild...
för jag tar hellre toapapper än choklad.. känns ju bara så rätt :)

Blev inköp av några dricksglas också för någon femma styck, Jo vi slänger dom omkring oss när ilskan faller på :) NÄäää, men det har gått sönder en massa i år, de spricker, tappas i diskhon..så det är på tok för många udda i skåpet numera. Kanske en liten "hint" till mej att män ska inte diska (?) hm...
Nej! det bråkas väldigt sällan här hemma, inte ens tonårspojkarna gnabbas längre,nästan så man glömt alla småtjaffs som man gått i mellan.
Michael och jag tycker inte alltid lika,har olika åsikter, men bråka gör vi inte.

Michael har försökt fixa med bilen i helgen.. alla småfel, Ja så farligt är det inte tycker jag, den går ju bra i alla fall. men det blev en massa ogjort arbete, saker och ting tycks ställa tillbaka sig till som det var från "början". Den trilskas helt enkelt. som den tycks säga lämna mej ifred...frågan är om det är så mycket ide att lägga energi och pengar på den. NIX!

Jag har en underbar Gastrosjuksköterska!! Hon har alltid fått en att känna att man inte är en i mängden som hon pratar med. Det är alltid personligt och hon har alltid koll, på allt!
Igår fick jag lite svar på min magnetröntgen från förra veckan, och var som jag misstänkte att där fanns något som man sett, ett område som är förtjockat i nedre delen av tunntarmen, där jag är opererad innan, detta syntes nu och då får man tänka på att jag ändå käkat kortison i några veckor och var betydligt sämre då, så man kan undra hur det hade sett ut då,innan jag började på kuren.
Så inte konstigt att jag har haft och har ont.Inte kul alls :(
Min fasa är ju att jag ska behöva opereras en gång till. Vill Inte DET!
Blir att inte tänka för mycket nu utan ta det hela som det kommer. Jag får förlita mej till att det finns någon behandling som håller det i schack..men det har jag ju gjort nu också. ska inte gnälla om det här. men tycke det är trist att det aldrig tar slut..och kan vara bra!

Vidare ringde jag mitt försäkringsbolag som gav mej skrämselhicka och tio tusen bilder for fram framför mina ögon..
Först satt jag i telefonkö i 25 min och kan tänka att jag prickat deras eftermiddagsfika precis. Jag ville veta om jag skulle ställa på bilen igen, och fick då veta att den skulla lösas in och och hela den storyn omkring hur det går till, jag höll andan...men det visade sig som tur var att det var ett missförstånd och att det hade "gått om varandra" vid bättre koll, då jag ju fått besked av verkstan att den skulle lagas. jag såg mina sparpengar flyga förbi med grå vingar.. evighets letande på blocket efter ännu en äckelpäckelbil som inte skulle nå upp i klass av min kära SAAB. och grusade planer...

En promenad hade jag tänkt mej på eftermiddagen, gå neråt stan och kika in på Röda Korsets Bikupa loppis, då det ändå inte är så långt bort.. men jisses, otränad och kortisonfett som kändes som tyngder, och när jag var lite mer än halvägs så började det välkända burret i magen... jisses måtte de ha en toalett där på loppisen. för i mitt sinne började jag tänka på olika lösningar, men ingen toa i närheten.
Ont gjorde det.. tryckte och drog i mina tarmar, var bara att traska på och hoppas på att det skulle klara sig ända fram.
förbannade min sjukdom, förbannade att man inte har bil..då det ju alltid går ganska fort att ta sig till en toa då, men inne bland smågator på ett villaområde gåendes.. NOT! tyckte rejält synd om mejsjälv.. svor tyst då det gjorde ont, svettades och frös.
väl framme kände jag mej nästan illamående och och tur nog mötte min blick skylten "kundtoalett" som jag trixade mej fram till...resten är privat! :)
Hur många gånger har man inte fått vända när man är på väg någonstans, avvägande, och toa nojjan som gör att man memorerat toaletterna och vet vart man kan gå, ett måste kontroll. ändå så blir det jobbigt många gånger. trotts att jag kan prata ganska öppet om min sjukdom så känns det alltid jobbigt att bli så där akut nödig och jag har svårt att förklara mej då.att jag måste lämna allt just då var man än är. för det mesta har jag lite tidsmarginal men inte allid.



Idag tisdag har jag gjort ingentingen nästan.. Väldigt lite i alla fall :)

Magneter...

Vem minns inte barndomens vaskande efter järn i sandlådesanden med en liten magnet,och hur man omsorgsfullt sparade detta svarta pulver, i en tändsticks ask tillsammans med magneten, mängden var det viktigaste och säkert det enda målet också. Killarna hade alltid de största och bästa magneterna, precis som i så mycket annat av 60-talets prylar, Jag kunde aldrig förstå varför man som flicka, inte skulle önska sig en trampebil,fotbollsskor eller träjärnväg som ju var kul...likväl som dockvagn och barbidocka. Eller varför snickarhörnan på lekis var "bara" för pojkarna och därför leddes bestämt bort till dockhörnan...så ibland "avundas" jag min brors flicka som växer upp idag och har tillgång till både "pojk o flick" och det är accepterat. :) fast avundas är ju att ta i klart. tur att utvecklingen gått framåt!
Men det är inte detta jag ska skriva om, utan helt andra magneter och manicker.

MRI- Magnet-Resonans-Imagin.

Lite allmän fakta:
Magnetresonanstomografi använder väteatomkärnor, eftersom väteatomen är den vanligaste i människokroppen. Dessa riktar sig mot eller med fältet av det starka magnetfältet. De ändrar sedan läge när radiovågor riktas mot kroppen. Varje gång radiovågorna slås av, återgår atomerna till sitt ursprungliga läge, samtidigt som de avger nya radiovågor. Dessa fångas upp av en antenn och informationen omvandlas av en dator till detaljrika tvärsnittsbilder av kroppens inre.

Genom att variera parametrar som radiopulsernas frekvens, längd och tid mellan pulser i en så kallad pulssekvens, kan man få ut bilder som innehåller olika information. Ett exempel är att man kan välja om vatten eller fett skall framträda med tydlig signal i bilderna. Andra exempel är hastighetskodade bilder där flöden i kroppen kan mätas. För funktionella studier kan också fysiologiska tidsförlopp studeras. Kontrastmedel, används för att förbättra bildkontrasten vid en del undersökningar.

Vid undersökningen ligger patienten på en brits som skjuts in i en tunnel där patienten måste ligga still under hela undersökningen som tar mellan 20 och 90 minuter. Undersökningen är helt smärtfri, men vissa personer upplever det trånga utrymmet som obehagligt eller har svårt att ligga stilla så länge. När det varierande magnetfältet ändras hörs dessutom höga smällar. "
............

I onsdags gjorde jag min andra undersökning i denna manick...och även denna gång var det mina tarmar som skulle undersökas,och som alltid har det med min Crohn att göra.Under de år jag varit sjuk har jag gått igenom åtskilliga undersökningar,en del mindre angemäna och vissa rent av smärtsamma.

På fastande mage och hungrig kom jag till sjukhuset i vår stad,för att få veta att man var försenade då maskinen inte velat starta på morgonen, upptäckte att man byggt om och att det fanns en vägg som inte fanns där sist. och ett pyttelitet väntrum var mot denna vägg,en annan dam skulle också vara där samma tid som mej, var väldigt talför och hon tycktes ha massa med krämpor och klagade på sjukvården och läkare hit och dit. Hon hade säkert behov av att prata ut om sitt elände.
Jag fick mina 12 dl kontrast i en bringare som jag skulle dricka under närmaste timmen...Halleluja!! var bara att svepa i sig mugg efter mugg. sött och rumstempererat- alltså inte specielt gott.
Svår stucken som jag är så bestämdes det att jag skulle få droppkanylen insatt med engång, likväl för att jag rent ut sagt inte skulle "skita" ner mej över hela "manicken" min tarm är ju aningen oberäknelig och kontrasten har en benägenhet att sätta ännu mera speed på den, så strul ej önskvärt. Efter extra värme och tre försök så satt den där droppkanylen på plats. sen blev det toaletten för att upptäcka att kontrasten redan var på genomgång...




En sista klunk kontrast och sen upp på den långa britsen...en spruta i låret för att lugna tarmarna,och here we gooo! fastpänd,och lurar på..Hade bestämt mej att inte öppna ögonen en enda gång i den där maskinen, inte tänka på att man låg som i en kista fastpänd, utan bara vara, och det funkade, för att öppna ögonen och se att du har "taket" på maskinen bara några cm från nästippen och du ligger där med hela din längd blir olustigt. Jag har aldrig haft cellskräck förrut, men känslan kryper på en.. så blunda utav helvete!! var mitt motto!

Kontrast får man i droppkanylen, det kyler-värmer lite grand, men inte alltför obehagligt.
Det låter en hel del om maskinen. tjuter och smäller när den jobbar, och man känner faktiskt av i kroppen hur maskinen jobbar, energin eller vad man skall säga att det är.Det blev många - Andas in... Håll andan...andas ut igen.. Lååånga sekunder!! och maskinen gör en massa väsen.. men till slut var jag klar. groggy och med dubbelseende stapplade jag därifrån.
Det är ingen smärstam undersökning, men olustig.

Väl hemma och när mina tarmar kommit till liv igen...Så bidrog jag säker väldigt mycket till växthuseffekten..Herre jisses vad det fladdrade och bubblade runt i min mage, och gasen måste bildats på löpande band. huvudet började värka, kände mej trött och matt och rensning av tarmar påbörjades likaså.. jag kände mej riktigt kass...så fast solen sken och underbart väder låg jag på sängen ömsomt satt och hängde på toa...Att jag skulle på möte på kvällen kändes som utelsutet, annars brukar jag inte ge mej så väldigt lätt.

inte förrän framåt läggdags började allt kännas bättre..och lugnare.
Svaret på undersökningen kommmer i nästa vecka.

Måndag som söndag...

Nattens sömn blev kort även denna gång, jag tror jag sover max fyra timmar varje natt, är inte bra men vet inte vad jag ska göra, den här tröttpigg känslan är knepig,när jag vaknade kände jag mej febrig och var rödblommig om kinderna.men jag tror inte jag ha feber (?)känner mej inte sjuk på det sätter, men märker av att en del gamla skador och krämpor har kommit tillbaka, antagligen som en biverkan av kortisonet det med. och tala inte om mina kilon..har aldrig vägt så här mycket, ändå är det bara dryga 4 kg som jag lagt på. Om det syns ? klart det gör.. !!!och jag har inte kommit genom halva kuren än... Suck. Får be älsklingen om en "Rullebår"

Att gå in i stora sonens rum nu på morgonen fick mej att svära en lång ramsa, som säker innehöll både förbannelser och frammanade av ett o annat otyg o knytt.. var så Mungo ryggade och blicken han gav mej såg väldigt frågande ut, men han stirrade också förundrat på det jag lagt min svordom på... på fönstret fanns(finns) nog den äckligaste största klibbigaste fågelskit som skådats, och vid närmare koll är det faktiskt två.. Nu är ju fönstret inte så litet, och det är en stor process att putsa det, måste vända på det 160X160cm tunga drygt 53-åriga åbäket...
Frågan är vilka av de stora svarta fåglar som bor i björkarna utanför som är skyldig!kan tänka mej att det är en hämd för att fyra katter sitter i fönstret och visar tänderna och spänner blicken i dom.
Råkor.. ja de heter så.. stora som korpar, bredbenta traskar de runt här och har en bra vocabulär..dom hörs med andra ord. Har inte haft ont av dem innan, men de gillar inte att man är på balkongen, dom blir om än mer bredbenta och större då.
här bor nog ett 30tal.
kan tänka mej hur de sitter där i sina bon och flinar glatt över sitt mästerverk..!





Jag hoppas jag får tillbaka min bil snart, men vågar inte hoppas riktigt på att den är ok, kommer bara kännas så konstigt att sätta sig i den,och veta att någon okänd äckelpäckel har kört omkring i den, satt sina äckliga fingrar på ratten, suttit i sätet. Usch blir att skrubba rent över alltoch hoppas på att känslan av äckelpäckel försvinner med det.
Längtar efter att ta mej ut i naturen, gå vid havet gå i skogen, den där egna tiden som jag så väl behöver i tysthet och ensamhet...ta med kameran och fotografera den analkande våren. Hitta motiv o skapa för att sen se den färdiga bilden.

Just nu är även Michael ägare av en SAAB. Så lustigt det kan bli..eller olustigt. bilar är ett kapitel för sig. inte alltid det man ser som är.
Känns just nu som vi drabbas av en massa onödiga saker som vi absolut inte behöver, men så kanske det alltid är.
Ford Windstaren ( vindstjärnan)har levt klart,och jag saknar den redan. Topplockspackningen som gått åt fanders, som skulle kosta så mycket att fixa att det inte är lönt att lägga de pengarna på den. tyvärr!!!!! eftersom det är en V6 så måste båda topparna fixas.. närmare 20 tusen lappar skulle det gå på.. går inte.. så nu kör Michael omkring i en "bajsbrun" äckelpäckeläckel SAAB... :) Vinröd enligt honom.. nja... näää.

Känner mej trött idag,lite luddig i sinnet. försöker komma på om det är mina mediciner som ger mej den känslan eller om det är så att jag är för trött. ska lägga mej och vila en stund och fortsätter här senare.

Påskdagen

Påskdagen- söndag... Dagen för Jesu uppståndelse och det behövs knappast ingen närmare förklaring på det hela, det talar för sig självt.

Påskafton försvann lika snabbt som långfredagen var lång. Tycker lite som att dagarna flyter ihop en aning, kanske för att jag sover så lite på nätterna, det går helt enkelt inte att sova med så mycket kortison i kroppen. Är både trött och pigg på samma gång så det pågår verkligen en konflikt i kroppen. Men jag minskar dosen hela tiden, så skall väl bli bra tillslut.


Har blivit mycket städande och småplockande här hemma i påsk, får passa på när jag både har lust, tid och ork. Blivit lite sånt som man annars inte hinner med inom ramen av den "vanliga" städningen. känns skönt att få undan sånt som man tittat på ett tag, men finns mycket kvar att dona i.


Halmias loppis som funnits borta i "hörnet" har nu flyttat bort några kilometer till andra lokaler.. Och på påskafton var det nyöppning där, som trogen kund men också halmian i hjärtat så fanns ingen tvekan till ett besök, och impad var jag över hur mycket där fanns, dock stannade mitt inköp till fyra böcker..som jag ska placera var(?) i mina överfulla bokhyllor..så har spenderat tid på att fixa och sortera även där i hyllorna. Upptäckte att jag har många bra böcker som jag inte läst. Nu blir det att ta sig tid att läsa också. Tid borde jag ju ha..och mycket.

Påsken har varit väldigt lugn och ovanligt ensam, tänkte väl inte så mycket på det först, tillviss del har det känts ok men blev ju ingen speciell påskmat eller annat mys. kanske jag som tänker och grubblar för mycket också, men det är ju så jag funkar...Tyvärr är ensamhetskänslan en följeslagare i mitt liv, jag har inte riktigt hittat vad det beror på, jag som annars ser helheter så bra...men tyvärr bär jag också på lite av Kassandra syndromet, utan att vara överdrivet synsk. men bara "vet", ser helheten och vad som blir, men vad hjälper det när man inte får gehör...?

Killarna har varit hos sin pappa, Michael är nere i Skåne... mitt sällskap har varit de fyra katterna, inte att förringa det, dom är underbara, för där finns en blick att möta och någon som sitter vid ens sida. tysta samtal.
Mys och Mungo tycker fortfarande det är spännande med städning och kolla på allt annat som jag gör..ibland lite väl måna om att hjälpa till. Ängla och Minna, kvinnor som de är tar allt med lite mer ro...Att vi snart haft dom i sju månader är svårt att tro, tiden har gått fort.

Påskens väder har varit aprilväder, lite sol, lite mer moln och blåst , och även en del regn, alltså inte så väldans fint. men det är ju ganska så typiskt ju..

Lång fredag

Blåkulla, dit där häxorna tar sig för att fira sin häxsabbat med djävulen... Blå ljungfun mitt ute i Kalmar sund. Kanke är det inbillning att man känner av dess mystik och energi bara genom att titta på den där lilla ön på avstånd. Den är mytomspunnen och det går långt tillbaka i tiden, Sjömän har under långa tider undvikit denna plats.
Det sägs att man skall aldrig ta med sig något där ifrån, inte den minsta sten då drabbas man av evig otur tills stenen återlämnats. Oskarshamns kommun får varje år en mängd stenar skickade till sig av folk som påstår sig ha drabbats av oförklarlig otur efter att ha tagit stenar med sig från ön. Varje vår görs en resa där stenarna återförs till Blå Jungfrun. hmm.?
Jag har många gånger velat åka dit, har haft chansen också, men det har inte blivit av eller så drar man sig lite för det. Tror jag på myten? kanske...

Är denna fredag extra lång eller går tiden långsamt, eller är det för att man är medveten om att den skall vara lång?
Tid är relativt och en egen uppfattning i hur fort eller långsamt den går...
Finns tiden? vad är tid?


Tidens finns inte
Är bara korn efter korn av sand som faller
Allt är nu
Endast

Kärlek känner ingen ålder
Den bara finns
Själen har ingen tid
Den är evig
Tid
Korn efter korn av sand som faller

Carina. C. 11 nov. 99

Jag har tre böcker av Bodil Jönsson och har även hört henne föreläsa, Böckerna heter Tio tankar om tid, I tid och otid och Guld.
Bodil kommer från min hemstad men är profesor i rehabiliteringsteknik, och verksam i Lund. Jag beundrar hennes förmåga att sätta ord på och förklara, det som tycks så enkelt när hon sätter det i sammanhang.


"" Ur boken tio tankar om tid"
Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser.

Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om.

""

Jag är tidsoptimist...Det finns ju så mycket jag vill hinna med att göra-uppleva. Jag vet att livet är kort och skört. och värdefullt så jag vill fylla det med upplevelser. Där är vi inte helt lika Michael och jag... "han lever dagen som den kommer" Jag vill fånga allt!! :)

Det är nu som min Crohn åter kommer in, kanske tillsammans med uppväxt och det man bär med sig i sina gener. Jag tror ju mycket på att man är just den man är, genom det man bär med sig i alla genuppsättningar, och vet man sina rötter och förfäder så förstår man sig själv bättre, man ser mönster och sammankopplingar. inget är en slump! allt blir till för det är en mening, och man gör val. fast valet kanske inte är så synligt alltid.


Jag pratar sällan om det jag upplevde när jag var som sjukast i min Crohn och nyopererad. Kanske för att det känns svårt att det skulle vara trovärdigt. Kanske det finns en logisk förklaring, Jag har dock inte hittat den, och tror på att allt ska man inte förstå..utan det bara är..
Jag vet vad jag upplevde.Och det var inte inbillning! sen är det upp till dej att tro eller ej, men jag har ingen anledning att ljuga och gör det inte heller.

I oktober 1984 var operation den enda utväg och ett faktum för att jag skulle klara livhanken. tarmen var så förtörd och skrumpen av Crohns inflamation så det var mer eller mindre stopp.
Blindtarm och bihang var i så dåligt skick att det "gick" sönder när man la ner det i operations skålen under operatinen, enligt min läkare så hade jag inte klarat det om det hade gått sönder i mig, jag var för nergången...svag.

Några nätter senare, tre tror jag bestämt, så började mina tarmar lägga sig till rätta, alltså röra på sig för att ta igen de bitar som man plockat bort. detta var väldigt smärtsamt, så till slut blev det för mycket och jag stod helt enkelt inte ut, utan ringde på "klockan" jag minns hus jag krampaktigt låg och kramade kanterna på madrassen..

In kommer en äldre kvinna klädd i sjuksköterske kläder, hon ser inte snäll ut, i handen uppfattar jag att hon har papper som hon tittar på när jag ber om något smärtstillande då det gör så ont, hon svarar att det är inte tid för det än.. smärtan kommer i kramper med jämna mellarum. jag sluter ögonen håller i madrassen, sen släpper det lite, detta upprepas några gånger, och varje gång jag öppnar ögonen så ser jag henne bara titta på mej, sittandes på stolen bredvid min säng, fortfarande uppfattar jag henne som inte specielt vänlig. hon har någon liten huvudbonad mitt uppå sitt huvud också.

Kramperna kommer och går och det är smärtsamt som bara den. vad som händer sen kan jag inte förklara. plötsligt känns det som min kropp blir väldigt tung och det känns som ett hårt tryck inuti överallt. det blir ett konstigt dovt dånande och jag ser ett litet litet ljus...väldigt vitt och litet allt annat är svart, min blick dras till detta ljus. jag ser det lite snett upp till höger.. plötsligt känner jag mej pytteliten.. allt som är.. är det jag ser... som en blick men ingen kropp och jag svävar eller rör mej som en "fluga".. jag ska mot ljuset, är det enda som är viktigt. jag ser under mej någon ligga nerbäddad i en säng som är upplyst av ljus. men jag ska mot det vita ljuset, det är som en stark vit lampa men det bländar inte det minsta..

i ljuset ser jag en kvinna och snett bakom henne två yngre män, de är upplysta som av en cirkel av ljus, allt runt omkring är svart. De utstrålar vänlighet. alla har beiga ljusa kläder och jag uppfattar att de har polokrage , men jag ser inte deras ben, det ligger i mörker. Hon har håret kammat bakåt, den ena mannen är lockig ljushårig och vacker, den andre mannan mörkare i håret och något längre än den ljushårige, båda är kortklippta, männen säger inget.
kvinnan pratar med mej, jag hör henne men ser inte att hon pratar, hon tittar vänligt på mej hela tiden, jag hör henne tala och jag svarar, dock vet jag inte vad, för det minns jag inte. männen säger inget. hon står en armslängd framför mej. hon är ganska ljus i håret.
Det är först när hon frågar om min pappa som jag reagerar. hon frågar hur är han nu? då först är det som jag kommer till insikt,vaknar till, och jag frågar henne, men kan ni inte se det? då svarar hon, nej det är bara som människorna tror...hon frågar mer om min pappa, jag svarar och menar ju på att han är som han alltid varit.
plötsligt säger hon, nu är tiden slut men vi ses snart igen..och jag svarar - men jag skall väl inte dö nu? nej svarar hon- men hos oss finns ingen tid...hon säger något mer som jag inte minns.

Det blir mörkt- helt svart och sen känner jag hur någon tar på mej, jag ligger i sjukhus sängen, på min säng sitter en rödhårig kille och resten av nattpersonalen står runt min säng.. han säger att han fick inte liv i mej när han kom in och så han larmade efter de andra. jag frågade efter den "äldre damen" men de svarade att det var bara de som var där i natt...hon fanns där inte. natt personalen var från båda avdelningarna. Jag såg aldrig henne mer.
jag fick min morfin spruta och somnade en stund senare... och tänkte inte så mycket mer på det hela.

Jag kallar det inte för nära döden upplevelse, men det känns ändå som jag var där och vände, utanför min kropp var jag i alla fall.
eller om det är ett spratt som hjärnan skapar, finns ju teorier om det också.
Jag vet bara vad jag kände upplevde och såg...och kanske är det inte för oss att förstå.
Jag är inte rädd för döden. men jag vill absolut inte dö. Jag tror på en fortsättning efter.

Jag kan inte se att denna upplevelse stärkte någon Gudstro hos mej, den har däremot ändrat lite på vad jag värdesätter, Ibland kan det vara svårt då jag uppfattar att andra inte förstår hur man tänker...


Lång fredagen har varit i matens tecken, många köttbullar har rullats.igår blev det ju köttfärsås i mängd, dryga 4 kg köttfärs har gått åt.


..

Villkorslös kärlek...?...

Skärstorsdag..Dagen då Jesus instiftade nattvarden.Men också den dag då häxorna enligt folktron gav sig iväg till Blåkulla. Så nu är det dags att plocka undan och låsa in kvastar och andra färdmedel :) om du vill hålla din häxa hemma.
Ordet skär kommer av "skära" som betyder rena och syftar på att jesus tvättade fötterna på sina lärjungar innan sista måltiden.

Natten till idag sov jag väldigt dåligt, vet inte om det var fullmånen eller kortisonet som gjorde att jag bara låg och snurrade runt. Ibland har man ju nätter när tankarna bara far omkring och bekymren blir till en massa dumma tankar, som gör att jag inte kan sova.. idioti med tanke att klockan tre på natten kan jag ju inte lösa någonting, men är väl det som kallas vargtimmen, alltid mörkast innan gryningen...
Men i natt var det annat som störde, kunde inte somna helt enkelt. Vankade runt i mörkret och förundrades över hur mörkt det blir ute när de släcker ner gatljusen utanför,tanken för en till öststatsländer onekligen. såg lite studenter på genomvandring, men allra mest hördes de....satte mej och läste en stund för att sen lägga mej med musik i lurarna..
Det är ju tur att jag förfogar helt över min fulla tid, ett jobb att sköta hade aldrig gått som jag mår nu... kroppen är i konflikt hela tiden med medicineringen.

Varit iväg och handlat lite idag och Shane hjälpte mej. har fyllt alla förråd känns det som, men att handla är ett dilemma numera utan bil, och jag klarar ju inte att bära något tungt. Så passar på lite när man får hjälp, men mammas bil är ju inte den bästa heller. Hatar att vara beroende av någon annan. Tvätten har jag också fixat men annars inte så mycket,blev ju till att vila en stund på eftermiddagen.

Hämtat mer Kortison på apoteket eller Droghandeln som det numera heter... tur nog är den inte så dyr, 159 kr för 100 tabletter. min andra kortison kostar 1200 för samma mängd..Har precis börjat om på högkostnads skyddet nämligen..




Jag är väldigt förtjust i citat och böcker med kloka ord. Ord som genererar en tanke, en känsla och även insikt. men jag läser också med kritiska ögon och analyserar... ibland kanske för mycket.
Kärlek...Det finns väl inget som är så omskrivet som just kärlek. Miljoner dikter, böcker om kärlek , hjärta och smärta. Och jag frågar mej ibland om det finns villkorslös kärlek. Den enda sanna äkta kärleken?
Älska ..glömma, förlåta...

Kärleken...Antingen så finns den där eller så gör den det inte, Verklig kärlek innebär att vi accepterar andra människor som de är, utan att försöka ändra på dem, om vi försöker ändra på dom så innebär det att vi egentligen, inte tycker om dem.
Vi måste få vara den vi är, alltså inte behöva visa upp en falsk bild av oss själva.

Är kärleken blind..? nej, men man ser bara det man vill se när man går in i ett förhållande, och förnekar att det finns sådant man inte tycker om, en lögn mot sig själv för att ha rätt.

Vi tar för givet att alla ser på livet på samma sätt som "vi", vi tar för givet att andra tänker som vi, känner som vi, och detta är anledningen till att vi är rädda för att vara oss själva i andras sällskap, Efersom vi tror att alla kommer att döma, klandra oss på samma sätt som vi gör med oss själva.


Den verkliga sanna kärleken som är villkorslös, tror jag på är den vi har till våra barn...

Jag tror att ibland tar jag för givet att andra ser och förstår mej bättre än vad de gör..Jag måste bli bättre på att säga till, och inte tro att det går att läsa av mej, bara för att jag läser av andra. inte ta för givet att andra tänker och ser som jag... Men, jag tycker inte att jag tar saker och ting för givet...Jag värdesätter allt.

Det är känslorna som styr människans beteende och inte människan som kontrollerar känslorna.. eller?

Dags att lägga huvudet på kudden. :)

Mitt i...

Onsdag igen.. och dagen mitt i veckan. Har inte skrivit något här på några dagar, det har helt enkelt inte funnits tid eller ro till att samla tankarna här, För samtidigt så vill jag att det ska vara kvalité och inte kvantité här. Att skriva för skrivandets skull är ju inte meningsfullt.

Det är så mycket runt omkring som är "mitt i" och mitt uppe i just nu.
De sista dagarna har varit väldigt intensiva sen bilen dök upp Småland, dryga åtta mil härifrån, och likaså känns det som så mycket har felat hela vägen..vilket jag då kan tycka vara slös med resurser..och allt för många inte gjort sitt jobb.

Allt började med ett missat samtal hem lite efter två på tisdagseftermiddagen, som jag helt av impuls ringde upp, och det visade sig då av detta samtal att min bil stod parkerad vid ett servicehus i Småland.
men när de hade kollat med polisen var den inte rapporterad stulen. Vilket jag ju gjort bara timmarna efter den blev stulen den 11 mars.

så det blev ett telefonsamtal till polisen..först i Halland och fick berätta mitt ärende ,vidarekopplad till Jönköpingspolisen..berätta historien på nytt, och fick bekräftat där att den inte var inlagd som stulen/lyst..om så hade varit fallet hade jag hört av dom innan. fick ett långt utlägg av personen jag pratade med att det händer ibland och att jag skulle ta hallandspolisen i "Örat" hm....alltså fel nr ett.
Så blev ännu ett samtal som skulle gå till Hallandspolisen men kopplades direkt till jönköping(?)och fick dra min historia igen från början med lite tillägg som ju dykt upp... inte lyst/ stöldanmäld, men och tur nog har jag utskrift på stöldanmälan med diarie nummer och allt, Hon skulle kolla upp detta och återkomma, vilket hon också gjorde..en kvart senare typ. då var allt fixat o klart. Nu den var lyst på rätt sätt.( efter dryga två veckors bortvaro)

Lite efter fyra på eftermiddagen ringer Erik från Värnamo polisen, för då ska han ta över det hela efter kollegan som just gått av sitt pass.. blir en del frågor och även han får telnumret till servicehuset.. Några timmar senare ringer Erik och säger att de inte fått tag i någon på det nummer jag uppget, jag säger då var bilen skall stå, och att jag via, hitta.se. sökt telefon numret och på så vis fått fram en adress. så jag ger honom samhällets namn och adress till service huset, och han säger att de skall köra dit och hör av sig senare. efter ytterliggare någon halv timme ringer Polisman Erik igen, och säger att vi har kört runt här i B... men vi hittar inte din bil, jag uppger igen vart den skall stå och frågar om de varit där... tvekande svar och Erik säger att vi får ta tag i det när det blir ljust imorgon. då är klockan runt tio på kvällen...
På morgonen lite efter åtta ringer man från Jönköpingspolisen igen och meddelar att ingen svarar på det nummer jag uppgett, och jag undrar lite om man misstror mej. De måste ha en återkoppling som det visst heter.

Jag har då i omgångar uppgett var bilen ska stå, gör det igen, och han svarar ja de hade nog inte rätt adress och kordinater igårkväll... (?)

Så jag ringer själv upp till servicehuset och efter ett antal signaler svarar man där, då de har vidare koppling.. Jooo visst står bilen kvar på parkeringen.. jag får personens namn och vi pratar en bra stund, Bilen har stått på deras parkering tydligen sen den försvann. då hon tror två om inte tre veckor...
jag säger till L... att jag ska ringa polisen igen och sen tillbaka till henne på servicehuset..Så ringer polisen.114 14 Halland... tar min nu långa historia- kopplas jönköping och kopplas till honom jag pratade med på morgonen.. ärendet är så "hett" så han sitter med det framför sig :) jag behöver inte ens förklara eller dra historien ... :)
Jag uppger att jag pratat med servicehuset och han får även hennes namn där den här gången, och jag säger att de inte svarat då det måste gå fram många signaler.. han tar alla uppgifter (igen)
Ringer upp L... på service huset igen...berättar det senaste.

Vid elva ringer en kvinnlig polis från Värnamopolisen och då!! äntligen har de nått fram till min bil. Hon säger kan det vara din vita SAAB som står här vid servicehuset i B ... Hon frågar en massa och vi pratar ett bra tag.( Jag med hela håret fullt av Schampoo i duschen ) Bilen ska bärgas och dyl. en kvart senare ringer bärgaren..(hann precis duscha klart) och tar lite uppgifter.. en halvtimme senare ringer den kvinnliga polisen igen.. meddelar att bärgarn säkert kommer att ringa, vilket han ju redan gjort, och jag får uppgifter om vart bilen tas...och lite annan info

Jag ringer mitt försäkringsbolag.. men får ingen hjälp då min skadereglerare är på lunch..men får tag i henne en halvtimme senare.
Då visar det sig att de glömt eller inte vet varför jag inte fått skade anmäla utskickad till mej, den måste jag ju fylla i.... så hon skickar över det på mail till mej.

Ringer sedan till skadecenter dit min bil bärgats och ger dem skadenummer...

Jag tror jag ska ta jobb inom Polisen.. :) Jag har ju knytit ihop alla trådar för dom :-))
Men jag är impad över hur mycket man lägger ner på en stulen bil, samtidigt som det kan störa mej på vad den egentliga kostnaden för ett sånt här brott kan kommas kosta samhället.. Men jag betalar ju skatt i alla fall..

Det här är ändå hela historien i korthet... jag har inte lagt in alla dumma och mindre dumma frågor i det hela.. Jag får ju hoppas på att de var någon form av kuggfrågor.. annars blir man ju smått mörkrädd..logik logik...!!
Nu återstår att se om Bilen är i bra skick.. Inga synliga skador finns förutom låskolvar i dörr och tändningslås.. men man har inte lyckats starta den.. så nu gäller att motor och låda(växel) är ok.. .... :-/
Vågar knappt hoppas!