Blåkulla, dit där häxorna tar sig för att fira sin häxsabbat med djävulen... Blå ljungfun mitt ute i Kalmar sund. Kanke är det inbillning att man känner av dess mystik och energi bara genom att titta på den där lilla ön på avstånd. Den är mytomspunnen och det går långt tillbaka i tiden, Sjömän har under långa tider undvikit denna plats.
Det sägs att man skall aldrig ta med sig något där ifrån, inte den minsta sten då drabbas man av evig otur tills stenen återlämnats. Oskarshamns kommun får varje år en mängd stenar skickade till sig av folk som påstår sig ha drabbats av oförklarlig otur efter att ha tagit stenar med sig från ön. Varje vår görs en resa där stenarna återförs till Blå Jungfrun. hmm.?
Jag har många gånger velat åka dit, har haft chansen också, men det har inte blivit av eller så drar man sig lite för det. Tror jag på myten? kanske...
Är denna fredag extra lång eller går tiden långsamt, eller är det för att man är medveten om att den skall vara lång?
Tid är relativt och en egen uppfattning i hur fort eller långsamt den går...
Finns tiden? vad är tid?
Tidens finns inte
Är bara korn efter korn av sand som faller
Allt är nu
Endast
Kärlek känner ingen ålder
Den bara finns
Själen har ingen tid
Den är evig
Tid
Korn efter korn av sand som faller
Carina. C. 11 nov. 99
Jag har tre böcker av Bodil Jönsson och har även hört henne föreläsa, Böckerna heter Tio tankar om tid, I tid och otid och Guld.
Bodil kommer från min hemstad men är profesor i rehabiliteringsteknik, och verksam i Lund. Jag beundrar hennes förmåga att sätta ord på och förklara, det som tycks så enkelt när hon sätter det i sammanhang.
"" Ur boken tio tankar om tid"
Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser.
Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om.
""
Jag är tidsoptimist...Det finns ju så mycket jag vill hinna med att göra-uppleva. Jag vet att livet är kort och skört. och värdefullt så jag vill fylla det med upplevelser. Där är vi inte helt lika Michael och jag... "han lever dagen som den kommer" Jag vill fånga allt!! :)
Det är nu som min Crohn åter kommer in, kanske tillsammans med uppväxt och det man bär med sig i sina gener. Jag tror ju mycket på att man är just den man är, genom det man bär med sig i alla genuppsättningar, och vet man sina rötter och förfäder så förstår man sig själv bättre, man ser mönster och sammankopplingar. inget är en slump! allt blir till för det är en mening, och man gör val. fast valet kanske inte är så synligt alltid.
Jag pratar sällan om det jag upplevde när jag var som sjukast i min Crohn och nyopererad. Kanske för att det känns svårt att det skulle vara trovärdigt. Kanske det finns en logisk förklaring, Jag har dock inte hittat den, och tror på att allt ska man inte förstå..utan det bara är..
Jag vet vad jag upplevde.Och det var inte inbillning! sen är det upp till dej att tro eller ej, men jag har ingen anledning att ljuga och gör det inte heller.
I oktober 1984 var operation den enda utväg och ett faktum för att jag skulle klara livhanken. tarmen var så förtörd och skrumpen av Crohns inflamation så det var mer eller mindre stopp.
Blindtarm och bihang var i så dåligt skick att det "gick" sönder när man la ner det i operations skålen under operatinen, enligt min läkare så hade jag inte klarat det om det hade gått sönder i mig, jag var för nergången...svag.
Några nätter senare, tre tror jag bestämt, så började mina tarmar lägga sig till rätta, alltså röra på sig för att ta igen de bitar som man plockat bort. detta var väldigt smärtsamt, så till slut blev det för mycket och jag stod helt enkelt inte ut, utan ringde på "klockan" jag minns hus jag krampaktigt låg och kramade kanterna på madrassen..
In kommer en äldre kvinna klädd i sjuksköterske kläder, hon ser inte snäll ut, i handen uppfattar jag att hon har papper som hon tittar på när jag ber om något smärtstillande då det gör så ont, hon svarar att det är inte tid för det än.. smärtan kommer i kramper med jämna mellarum. jag sluter ögonen håller i madrassen, sen släpper det lite, detta upprepas några gånger, och varje gång jag öppnar ögonen så ser jag henne bara titta på mej, sittandes på stolen bredvid min säng, fortfarande uppfattar jag henne som inte specielt vänlig. hon har någon liten huvudbonad mitt uppå sitt huvud också.
Kramperna kommer och går och det är smärtsamt som bara den. vad som händer sen kan jag inte förklara. plötsligt känns det som min kropp blir väldigt tung och det känns som ett hårt tryck inuti överallt. det blir ett konstigt dovt dånande och jag ser ett litet litet ljus...väldigt vitt och litet allt annat är svart, min blick dras till detta ljus. jag ser det lite snett upp till höger.. plötsligt känner jag mej pytteliten.. allt som är.. är det jag ser... som en blick men ingen kropp och jag svävar eller rör mej som en "fluga".. jag ska mot ljuset, är det enda som är viktigt. jag ser under mej någon ligga nerbäddad i en säng som är upplyst av ljus. men jag ska mot det vita ljuset, det är som en stark vit lampa men det bländar inte det minsta..
i ljuset ser jag en kvinna och snett bakom henne två yngre män, de är upplysta som av en cirkel av ljus, allt runt omkring är svart. De utstrålar vänlighet. alla har beiga ljusa kläder och jag uppfattar att de har polokrage , men jag ser inte deras ben, det ligger i mörker. Hon har håret kammat bakåt, den ena mannen är lockig ljushårig och vacker, den andre mannan mörkare i håret och något längre än den ljushårige, båda är kortklippta, männen säger inget.
kvinnan pratar med mej, jag hör henne men ser inte att hon pratar, hon tittar vänligt på mej hela tiden, jag hör henne tala och jag svarar, dock vet jag inte vad, för det minns jag inte. männen säger inget. hon står en armslängd framför mej. hon är ganska ljus i håret.
Det är först när hon frågar om min pappa som jag reagerar. hon frågar hur är han nu? då först är det som jag kommer till insikt,vaknar till, och jag frågar henne, men kan ni inte se det? då svarar hon, nej det är bara som människorna tror...hon frågar mer om min pappa, jag svarar och menar ju på att han är som han alltid varit.
plötsligt säger hon, nu är tiden slut men vi ses snart igen..och jag svarar - men jag skall väl inte dö nu? nej svarar hon- men hos oss finns ingen tid...hon säger något mer som jag inte minns.
Det blir mörkt- helt svart och sen känner jag hur någon tar på mej, jag ligger i sjukhus sängen, på min säng sitter en rödhårig kille och resten av nattpersonalen står runt min säng.. han säger att han fick inte liv i mej när han kom in och så han larmade efter de andra. jag frågade efter den "äldre damen" men de svarade att det var bara de som var där i natt...hon fanns där inte. natt personalen var från båda avdelningarna. Jag såg aldrig henne mer.
jag fick min morfin spruta och somnade en stund senare... och tänkte inte så mycket mer på det hela.
Jag kallar det inte för nära döden upplevelse, men det känns ändå som jag var där och vände, utanför min kropp var jag i alla fall.
eller om det är ett spratt som hjärnan skapar, finns ju teorier om det också.
Jag vet bara vad jag kände upplevde och såg...och kanske är det inte för oss att förstå.
Jag är inte rädd för döden. men jag vill absolut inte dö. Jag tror på en fortsättning efter.
Jag kan inte se att denna upplevelse stärkte någon Gudstro hos mej, den har däremot ändrat lite på vad jag värdesätter, Ibland kan det vara svårt då jag uppfattar att andra inte förstår hur man tänker...
Lång fredagen har varit i matens tecken, många köttbullar har rullats.igår blev det ju köttfärsås i mängd, dryga 4 kg köttfärs har gått åt.
..
